Några ord om miljöer och användandet av adjektiv

Hej igen, kära läsare. Idag tänkte jag bjuda på ett av kursbreven från min distanskurs Att skriva en roman.  Det är det nionde kursbrevet av tio och vi har därmed lämnat det mesta av de tunga grejerna bakom oss. Istället för struktur och scenkonstruktion jobbar vi med de mer njutningsbara delarna av skrivprocessen, de som rör stil och disposition. Så hammaren och sågen åker tillbaka ner i verktygslådan och istället tar vi fram den lilla penseln.

Ämnet i fråga för kursbrev 9 är miljöer (och till viss del bruket av adjektiv).

Kursbrev 9: Miljöer

Det finns få saker nybörjarförfattaren gillar mer än miljöer, för det är ju lätt! Den entusiastiske men oerfarne författaren har ju en så tydlig bild av hur den nedgångna restaurangen bakom järnridån ser ut att han eller hon knappast kan misslyckas att beskriva den korrekt för läsaren.

Så här!

“Redan genom den solkiga rutan där texten Perestrojka Café syntes med gulnande, flagande bokstäver, såg James Band den ryske agenten. Han satt vid ett litet tvåmannabord inne i hörnet. I rutan speglade sig de trista trevåningshusen av betong, genomlysta av den sjunkande solen som snart skulle försvinna ner i floden Spree som James visste låg bara tre kvarter västerut. James tryckte upp dörren, den kärvade lite, och över hans huvud pinglade en klocka till. Det luktade unket i lokalen, härsken gulash kanske, tänkte James, eller kanske borsjt. Perestrojka café var inte stort, inte större än basketplanen hemma i Leeds där James tränat hoppskott när han var yngre. Det fanns sju bord efter vänstra väggen. Väggen var av betong, sprucken här och där, och helt befriad från dekorationer. Bardisken var lång. En gång i tiden hade den säkert varit blank men nu var den repad och lika solkig som caféets fönster. Golvet var lika deprimerande som väggarna och allt annat med caféet, en svartvit-rutig linoleummatta som här och där var trasig och visade den nakna betongen under. Belysningen var dämpad, nästan dunkel. Glödlampor hängde direkt i sina trådar. Från ett bakre rum som var avgränsat från själva caféet med ett pärlförhänge hördes en vemodig rysk folksång spelas från vad som bara kunde vara en dålig transistorradio av bakelit, säkert tillverkad på den här sidan av ridån, kanske rent av här i staden.”

Åh herregud, kan ingen bara ta och skjuta James Band och avsluta det kalla kriget så att vi tar oss ut ur den här deprimerande inredningskatalogen snart? Scenen ovan är kanske exakt vad du som författare ser framför dig när du skriver, men om du tänker tvinga läsaren att se exakt samma sak som du är du inget annat än en trist diktator som är på exakt rätt plats i den här scenen – öster om järnridån. I fallet ovan har författaren (det är jag det) gett alldeles för mycket information och läsaren ser inte skogen för alla träden. Det finns en anledning till att litteraturen har överlevt alla konkurrerande underhållningsformer som spåtts bli dess död och det är att läsaren tillåts skapa sina egna bilder. Det är själva själen och hjärtat i litteraturens väsen, att författaren gör halva jobbet och läsaren den andra. Därför blir ingen läsares upplevelse av en bok identisk med någon annans, men om du konsekvent tvingar din bild på läsaren och säger att det är den enda giltiga bilden kommer de att tröttna.

Så istället för att berätta allt, välj ut vilka detaljer du vill lyfta fram och låt dem göra jobbet. Vi testar:

“Redan genom rutan där texten Perestrojka Café syntes med flagande bokstäver såg James Band den ryske agenten. Han satt vid ett tvåmannabord i hörnet. En klocka pinglade till över James huvud när han öppnade dörren. Perestrojka café var inte stort, inte större än den inhägnade asfaltsplanen hemma i Leeds där James tränat hoppskott när han var yngre. Det fanns en kvardröjande lukt av kokt kål i lokalen och från bakom ett pärlförhänge hördes en vemodig rysk folksång spelas från vad som bara kunde vara en sprucken transistorradio.”

Vi tittar på den ursprungliga texten igen. Det som är fetmarkerat är text jag har raderat. Det som är kursiverat är text jag har ändrat.

Redan genom den solkiga rutan där texten Perestrojka Café syntes med gulnande, flagande bokstäver, såg James Band den ryske agenten.

Jag är ingen manisk adjektivhatare men man bör inte använda fler än man behöver. Att trava adjektiv på varandra för att egentligen säga en och samma sak gör inget annat för din text än att tynga ner den. Så här valde jag mellan att spara solkiga, gulnande eller flagande. Jag valde flagande för att det är starkare än gulnande, och för att solkig är ett sånt där slött adjektiv som man ibland bara petar in för att säga att något är nedgånget.

Han satt vid ett litet tvåmannabord inne i hörnet.

Ett tvåmannabord är ett tvåmannabord. Det är per definition stort nog för att två personer ska kunna sitta vid det, men inte tre. Ordet litet är alltså överflödigt så det ryker. Ordet inne har egentligen inte med miljöbeskrivningen att göra, det är mer allmän redigering, men man kan ju inte sitta ute i ett hörn så ordet är lika överflödigt som litet i det här fallet. Så, bort.

I rutan speglade sig de trista trevåningshusen av betong, genomlysta av den sjunkande solen som snart skulle försvinna ner i floden Spree som James visste låg bara tre kvarter västerut. James tryckte upp dörren, den kärvade lite, och över hans huvud pinglade en klocka till.

Det här stycket är överlastat och mal placé. Det är möjligt att James vet att Spree ligger tre kvarter bort, men det lär inte vara det han tänker på när han är på väg in för att möta den ryske agenten. Och Spree och resten av staden är inte intressant just nu, du har haft gott om tid på dig att presentera staden i tidigare scener. Pinglan över James huvudet sparade jag eftersom den utgör en sån där liten detalj som läsaren direkt kan både höra och se, och som ger liv till scenen. Den säger också något om lokalen vi är på väg in.

Det luktade unket i lokalen, härsken gulash kanske, tänkte James, eller kanske borsjt. Perestrojka café var inte stort, inte större än den inhägnade asfaltsplanen hemma i Leeds där James tränat hoppskott när han var yngre. Det fanns sju bord efter vänstra väggen. Väggen var av betong, sprucken här och där, och helt befriad från dekorationer. Bardisken var lång. En gång i tiden hade den säkert varit blank men nu var den repad och lika solkig som caféets ruta. Golvet var lika deprimerande som väggarna och allt annat med caféet, en svartvit-rutig linoleummatta som här och där var trasig och visade den nakna betongen under. Belysningen var dämpad, nästan dunkel. Glödlampor hängde direkt i sina trådar.

Återigen, information overload. Det är inte lokalen som är huvudpersonen. Det här är inte historien om det deprimerande Perstrojka Café i Östberlin 1972. Cafét är bara arenan där dina karaktärer ska spela upp sin teater så återigen, less is more. Jag var i valet och kvalet om jag skulle spara den där jämförelsen med basketplanen. Den åkte ut men jag tog in den igen eftersom jag ändå vilja säga något om storleken på lokalen, och en väl vald liknelse fungerar alltid. Dessvärre insåg jag att en basketplan inte är liten utan rätt jäkla stor, alldeles för stor för att fungera som en liknelse för ett trångt café. Så jag ändrade det till inhägnad asfaltsplan, vilket fortfarande är långt ifrån klockrent. Min förhoppning är i alla fall att du ser den där sortens trånga bakgårdsplan där kralliga killar i linne stöter axel med varandra för att ta sig fram till korgen. Jag skulle ha kunnat kapa bort hela den här utläggning om basketplanen men jag lät den stå kvar som ett exempel på att varje val du tar i din bok, stort som litet, måste föregås av någon form av reflektion.

Vi ska prata lite om markörer nu. Markörer markerar något som är väsentligt, det är hela deras jobb. Vi satte upp den första markören redan innan James kom in på caféet. De flagande bokstäverna på rutan. Det kan ses som en liten detalj i sammanhanget men läsaren har nu förstått att James inte är på väg in på JW Marriott utan en vad som verkar vara en rätt sjaskig sylta. Och vad vill du åstadkomma när James väl kommit in i lokalen? Känner du det som att din absoluta plikt är att beskriva exakt hur sjaskig syltan är? Om du är ute efter att skriva en social kommentar om det kommunistiska systemets ekonomiska misslyckande, då har du kanske en poäng. Men vill du skriva en tät agentthriller i kalla kriget-miljö, då är du snett ute. Nej, ditt jobb är att skapa en stämning i scenen. Läsarna älskar att bli omvärvda av stämning, det är det som gör boken och dess miljöer levande, och det är det du har markörerna till. Se nedan.

Från ett bakre rum som var avgränsat med ett pärlförhänge från själva caféet hördes en vemodig rysk folksång spelas från vad som bara kunde vara en dålig transistorradio av bakelit, säkert tillverkad på den här sidan av ridån, kanske rent av här i staden.

Här har jag kostat på mig ett adjektiv. Det är en vemodig rysk folksång som spelas, inte vilken rysk folksång som helst. Varför är det viktigt att slå fast det? Jo, vi har ju alla olika erfarenheter i bagaget. För dig kanske en rysk folksång är liktydigt med en vodkaskummande kossackdans och det är inte stämningen jag vill etablera här. Därför ser jag det som nödvändigt att lite varsamt leda dig vid armbågen.  I anslutning till transistorradion bytte jag ut adjektivet dåligt mot sprucket eftersom det är ett starkare ord, för hur låter egentligen en dålig radio? Säg det. Men en sprucken radio? Sannolikheten är att du hör den ryska folksången via någon form av skorrande dissonans, och med det är mitt miljöjobb i scenen gjort. Nu kan James få slå sig ned hos den ryske agenten och fortsätta göra sina spiongrejer.

Vi har nu tittat på hur man skalar bort överflödet av ord i en scen för att bli kvar med det som verkligen räknas. Risken med exemplet ovan är att du redan har satt din bild av Perestrojka Café i det första exemplet och därför inte skapar några nya bilder i den nedskalade versionen. Hade den verkligen fungerat om det var den du läst först? Vi testar resonemanget genom att vända på steken.

Vi börjar med scenens absolut minsta beståndsdel. Ordet. Jag säger bil. Du tänker inte ordet bil. Du ser en bil. Eller hur? Vilken bil du ser beror, som vi redan varit inne på, dina tidigare erfarenheter. Om någon säger bil till mig tänker jag direkt på den bebisblå Volvo 245 med sönderrostad baklucka som min pappa körde omkring i under hela min uppväxt. Ett så vardagligt ord som bil framkallar alltså utan några som helst problem bilder hos läsaren. Ditt jobb som författare är att skapa en bild som är levande och som du och läsaren någonstans kan komma överens om vad den betyder. Men låt läsaren stå för detaljerna! Det är viktigt.

Om jag säger en bil står på uppfarten har du fått ännu mer information och du har säker redan lagt till ett hus, kanske också en gräsmatta och ett staket. Rentav ett garage? Jag vet inte och jag tänker inte lägga mig i vilka bilder du har trollat fram om de inte är viktiga för historien. Men om vissa detaljer är viktiga för historien måste de fram. Men, sanningen att säga, en bil står på uppfarten, det förmedlar bara information men inte mycket mer. Bilden är väldigt luddig och det finns en gräns för hur mycket läsaren kan och vill lägga till själv. Om en bil står på uppfarten, är allt du ger dem är risken stor att läsarna surnar till och tycker att du inte gjort din del av jobbet.

En röd bil stod på uppfarten

Hmmm, fortfarande rätt blekt, va?

En brandbilsröd Corvette Stingray stod på uppfarten.

Ja, ja. Nu! Nu har vi en tydlig bild framför oss, inte sant? Så varför inte fortsätta?

En brandbilsröd Corvette Stingray med tonade rutor, Bridgestones biffigaste bakdäck och kromade spinners stod på uppfarten; ett amerikanskt topptrimmat kraftpaket med marknadens kraftfullaste ljudsystem, säten av handsydd mocka och backspeglar av fabrikspressad kolfiber.

Nu blev det plötsligt lite väl mycket. Därmed inte sagt att du inte kan beskriva bilen på det här sättet. Om bilen är viktig för historien, alltså i den meningen att personen som kör den där Corvetten är viktig för historien. Om så är fallet kan du absolut använda en mer flödande beskrivning precis som Nora Roberts gjorde med sin detaljerad beskrivning av den döde makens skrivbord i kursbrev 2. Det viktiga att komma ihåg är att varken skrivbordet eller bilen i sig är intressanta, utan enbart i hur de gestaltar sin ägare.

Okej, läsaren ser bilen framför sig nu men vad vill de mer ha ut av den här miljöbeskrivningen? Jo, var är vi är någonstans? Vad för slags människor kan vi tänkas komma att träffa på här? Om bilen står parkerad på uppfarten till en bungalow i Santa Monica betyder den mindre än om den står parkerad utanför en tegellänga i Flemmingsberg

En nytvättad brandbilsröd Corvette Stingray med tonade rutor, Bridgestones biffigaste bakdäck och kromade spinners stod på garageuppfarten. Den stod ut som en rödslagen tumme på den stillsamma villagatan, lyste som en blodröd juvel bland vita Wolksvagen Polos och beiga Hyundaier; ett amerikanskt topptrimmat kraftpaket med marknadens kraftfullaste ljudsystem; säten av handsydd mocka och backspeglar av fabrikspressad kolfiber.

Okej, vi bredde på med beskrivningen av bilen men resten av miljöbeskrivningen är betydligt kvickare avhandlad. Ambitionen är att Corvetten ska sticka ut och bli en färgklick, inte att du ska måla med ett lager som täcker hela bilden. Antalet ord är kanske i så många men är de noga utvalda för att göra jobbet, att skapa tydliga bilder i ditt huvud. Men vad händer om vi vrider vredet ytterligare lite?

En nytvättad brandbilsröd Corvette Stingray med tonade rutor, Bridgestones biffigaste bakdäck och kromade spinners stod på garageuppfarten. Den stod ut som en rödslagen tumme på den stillsamma villagatan, lyste som en blodröd juvel bland vita Wolksvagen Polos och beiga Hyundaier; ett amerikanskt topptrimmat kraftpaket med marknadens kraftfullaste ljudsystem; säten av handsydd mocka och backspeglar av fabrikspressad kolfiber. Den passade inte in här, bland vita staket och likformiga trähus i två våningar som stod i perfekta rader framför trädgårdar med äppelblom och knotiga gamla plommonträd. Mellan webergrillar, åkgräsklippare och hammockar i säsongens färger.

Nu börjar vi nå smärtgränsen. Det enda som kan motivera den här beskrivningen är om resten av boken handlar om en person med allvarlig femtioårskris som revolterar mot hela den svenska småborgerligheten. Helt ärligt och utan att skämta, det är vad som krävs för att den här beskrivningen ska bli giltig. Handlar din bok om något annat än en man eller kvinna som krisar och revolterar mot det invanda, fram med rödpennan och stryk, stryk och stryk.

Den här sista versionen är på sätt och vis motsvarigheten till scenen vi öppnade med, den adjektivdrypande beskrivningen av Perestrojka Café. Men även nu när vi vänt på resonemanget hoppas jag du håller med om den inledande tesen, att less is more …

3 thoughts on “Några ord om miljöer och användandet av adjektiv

Leave a Reply

Your email address will not be published.