Så startar du läsarens inre filmprojektor

Det här kan vara ett av de viktigaste skrivråd du någonsin kommer få. Kanske tycker du jag säljer in det här blogginlägget väl hårt? Det gör jag inte. Om du tillämpar det jag skriver här i dina egna texter – och får läsarens inre filmprojektor att snurra – kommer dina chanser till publicering att öka markant. Och det är nödvändigt att du hittar på-knappen, annars kommer din story aldrig att lyfta.

Jag har under lång tid velat skriva det här blogginlägget men inte riktigt funnit formen för det. Det handlar om några av författarens allra viktigaste verktyg och hur de hänger samman med varandra, men hur jag än vridit och vänt på problemet har jag känt att jag skulle förvirra mer än klargöra om jag faktiskt försökte formulera det. Därför tippar jag nu hatten till författaren Brandon Sanderson som använder den klassiska Matpyramiden för att illustrera en del av det jag vill säga. Brandon Sanderson vill visa på vikten av balans mellan det abstrakta och det konkreta men jag vill ta ut svängarna ytterligare och göra det här till en all inclusive grand theory about how to starta läsarens inre filmprojektor. Okej, sorry för den pratiga inledningen. Nu kör vi.

Ni som är födda på 70- och 80-talet kommer säkert ihåg Matpyramiden. Varenda skolsköterskemottagning i Sverige hade en plansch av den på väggen – bröd, potatis och pasta i botten, grönsaker i mitten och kött och andra proteiner i toppen. Det var råden för en sund och balanserad kost back in the days. Ingen använder den där pyramiden längre för som kostråd visade den sig var helt felaktig, men som skrivråd fungerar den fortfarande utmärkt.

Jag läser en hel del opublicerade manus, det kommer liksom med jobbet, och när jag öppnar ett manus är det första jag tittar på hur många ord det består av. Är det mellan 35.000 och 50.000 ord är det en ganska god indikation på att jag har att göra med ett manus där pyramiden är vänd helt upp och ner. Jag propagerar inte för att längre är bättre, en bok ska vara precis så lång som den behöver vara, men att skriva med pyramiden upp och ner kräver helt enkelt färre ord än när man vänt den rätt. Uppskattningsvis hälften av alla manus jag får in har, i olika grad, problem med pyramiden. Varför? Därför att det mest uppenbara och enklaste sättet att skriva en bok på är just att vända upp och ner på pyramiden. Att helt enkelt berätta vad som händer.

Det abstrakta ska utgöra bara en liten del av ditt manus, det utgör toppen av pyramiden, den stora basen ska bestå av mer konkret materia. Så vad är egentligen abstrakt och vad är konkret?

Vi testar.

Kärlek

Abstrakt eller konkret? Japp, abstrakt. Alla former av teoretiska konstruktioner är abstrakta. Den här är ganska självklar. Vi provar en till.

Bil

Abstrakt eller konkret? Konkret? Det kan man kanske tro men det här är också en abstraktion. Säg att vi fyller upp Globen med 13.850 personer och ber dem tänka på en bil. Chansen är att du kommer ha 13.850 olika bilar att hantera.

Vi försöker igen.

En brandbilsröd Honda Civic med silvertejpad backspegel.

Nu. Nu är det konkret. Vi har dragit ner det abstrakta begreppet bil till basen, gjort det konkret och med det kan läsaren genast se bilen. Filmprojektorn rasslar och matar fram film för fullt.

Det här gäller alla former av beskrivningar och miljöer. Dra dem från det abstrakta till det konkreta. Alltså, skriv inte:

Jack lämnade skogen och kom ut i en solig glänta.

Skriv något i stil med:

Jack steg ut ur ekskogen ut i ett hav av vajande timotej, brummande av humlor och bin. Sommarblommor lyste i alla färger.

Nu är det konkret. Sedan kan man förstås också välja hur konkret man vill vara. Jag tycker ovanstående är tillräckligt men en annan författare hade kanske också kostat på sig att berätta att sommarblommorna var åkerklint, gullviva och prästkrage. Det är ditt val som författare men akta dig för att göra texten tungrodd. Ditt mål är att få filmprojektorn att rulla, när den gör det fyller läsaren i tomrummen du lämnar. Och att fylla i tomrum när du gjort grundjobbet, det är något som läsarna gillar och är bra på.

Nu utökar vi till inledningen av en scen.

Tommy var mitt i frukosten när Sigge ringde. Allt hade gått bra, berättade Sigge. Precis som Tommy trott så hade Tjifen varit inne på casinot kvällen innan.
”Jag snackade med Terrence”, sa Sigge. ”Tjiefen kom in vid åttasnåret. Söp sig full, spelade bort hela löningen och försvann igen.”
”Okej”, sa Tommy. ”Var är han nu då?”
”Förmodligen halvvägs till Köpenhamn.”
”Förbannat”, sa Tommy och kände irritationen stiga. ”Då måste jag sluta. Nu har jag bråttom. Kanske hinner jag genskjuta honom i Malmö.”

Ovanstående text är ett exempel på hur det ser ut när pyramiden är helt och hållet vänd upp och ner. Ingen kommer att engageras av den men ändå gör många misstaget att skriva hela sin roman på det här sättet, vilket i sin tur får förlagsredaktören att med en suck ta upp mallen för det förskrivna refuseringsbrevet. Att skriva så här är sällan ett medvetet val, det är som sagt bara det mest uppenbara sättet för en nybörjare att få ner sin berättelse på papper. De läser det de skrivit och förstår inte alls varför det inte ger samma känsla som det som Leif G.W Persson eller J.K Rowlings skriver.

Konkretion, mina vänner.

Det handlar om konkretion.

För att förmedla en story fungerar det här sättet att skriva, men läsaren vill inte bara veta vad som händer. De vill uppleva det.

Flera saker klickar i texten ovan, och alla spelar roll för graden av konkretion och följaktligen för hur livlig läsarens filmprojektor är. Först har vi perspektivet. Vi befinner oss i ett distanserat tredjepersonperspektiv. Det är inte per definition fel eftersom många framgångsrika böcker har skrivits i det perspektivet, men det är inte en slump att cirka 95 procent av alla böcker på topplistorna som är skrivna i tredjeperson är skrivna i ett nära tredjepersonperspektiv. Vi ska inte gå in och rota alltför mycket i det här med nära och distanserat tredjepersonperspektiv, men jag tänker i alla fall byta till det nära perspektivet eftersom det, som namnet antyder, ger ökad närhet till texten och det gillar vår filmprojektor.

En annan sak som klickar – var är vi egentligen? Hur ser det ut? Det här är något jag ser gång på gång i opublicerade manus, att personer pratar, tänker och interagerar utan att ett ord nämns om var de är.  Personerna befinner sig i ett visuellt vakuum och projektorns öga är helt dött och svart. Så jag tänker föra in miljö i scenen också.

Det tredje som saknas är gestaltning. Gestaltning är vanligtvis det som lyfts upp som universalkur när en text har dålig närvaro. Gestalta mer! Show don’t tell! Men att gestalta är förbannat svårt när pyramiden redan är upp och ner.

Okej, samma text igen, men den här gången med ett nära perspektiv, med miljö och gestaltning.

Tommy hällde upp mjölk i en djup tallrik, fyllde den till brädden med Cheerios och satte sig i soffan i vardagsrummet. Med baksidan handen svepte han ner gårdagens pizzakartonger från soffbordet och hittade fjärrkontrollen. Han satte på SVT:s morgonstudion. Rekordhetta och bränder, för tredje veckan i rad. Började bli lite tjatigt det där. Han slevade i sig från skålen och torkade mjölk ur mungipan med handryggen. Mobilen ringde. Han fiskade upp den ur morgonrockens frottéficka och tittade på displayen. Sigge. Tommy tryckte på den gröna luren.
”Ja?”
”Tjena. Det är jag.” Det brusade i luren av trafikbuller. ”Du hade rätt om Tjifen. Enligt Terrence trillade han in vid åttasnåret. Söp sig full, spelade bort hela löningen och försvann igen.”
”Okej”, sa Tommy. ”Var är han nu då?”
”Förmodligen halvvägs till Köpenhamn.”
”Förbannat.”
Tommy avslutade samtalet, ställde ner den halvfulla tallriken i diskhon och gick till sovrummet för att klä på sig. Med lite tur skulle han fortfarande kunna genskjuta Tjifen i Malmö.

Okej, vi tittar på texten igen och går in i detalj på vad vi gjort. Nu säger jag inte att det här är en fantastisk text, jag vispade ihop den på några minuter, men den fungerar i alla fall för att visa på skillnaderna från den ursprungliga texten.

Tommy hällde upp mjölk i en djup tallrik, fyllde den till brädden med Cheerios och satte sig i soffan i vardagsrummet.

Vi har gått in i det nära tredjepersonperspektivet. Det är inte en utomstående betraktare som berättar vad som händer utan vi ser scenen från Tommys perspektiv. Läsaren vet nu också var de är, i Tommys vardagsrum.

Med baksidan handen svepte han ner gårdagens pizzakartong från soffbordet och hittade fjärrkontrollen.

Klichévarning på de där pizzakartongerna, erkännes, men med en enda mening har vi i alla fall gett tillräckligt med information för att läsaren ska fatta att Tommy bor i en svinstia, och de kan fylla ut resten av luckorna själv. Här har vi både gestaltning (Tommys personlighet) och miljö.

Han satte på SVT:s morgonstudion. Rekordhetta och bränder, för tredje veckan i rad.

Vardagsgrejer. Inte speciellt spännande på något vis men såna här detaljer behövs för att läsarna ska känna att det här händer “på riktigt”. För övrigt, om en av dina karaktärer sätter på en tv kommer läsarna bli irriterade om du inte berättar vad som visas, hur banalt det än är.

Började bli lite tjatigt det där.

Värt att nämna. Ovanstående är en direkt tanke från Tommy. Om du inte vinglar med perspektivet kommer läsarna fatta det utan att du lägger till ”tänkte Tommy”. När man kan ta del av karaktärernas direkta tankevärld är man så nära man kan komma som läsare. Var inte rädd för att gå ditt så ofta du behöver.

Han slevade i sig från skålen och torkade mjölk ur mungipan med handryggen. Mobilen ringde. Han fiskade upp den ur morgonrockens frottéficka och tittade på displayen. Sigge. Tommy tryckte på den gröna luren.

Här använder vi en hel del ord för att i princip säga att Sigge ringde och Tommy svarade, men det är värt de orden för att hålla projektorn igång. Att Sigge ringer och Tommy svarar är ingenting läsaren kan se. Det är uppe i pyramiden. Det är abstrakt. Här har vi dragit ner det till basen och gjort det konkret.

”Ja?”
”Tjena. Det är jag.” Det brusade i luren av trafikbuller. ”Du hade rätt om Tjifen. Enligt Terrence trillade han in vid åttasnåret. Söp sig full, spelade bort hela löningen och försvann igen.”

Jag har kapat bort den inledande, berättande, summeringen av samtalet och gjort hela konversationen direkt. Det har dock inte tagit fler tecken i anspråk eftersom samma information nu finns i dialogen bara genom att jag la till ”Du hade rätt om Tjiefen.”

”Okej”, sa Tommy. ”Var är han nu då?”
”Förmodligen halvvägs till Köpenhamn.”
”Förbannat.”

Ofta när en författare håller sig i de abstrakta delarna av pyramiden börjar han eller hon se dialogerna som en fullgod kanal att få fram all möjlig slags information. Karaktärerna börjar prata med varandra bara för att förmedla information till läsaren och det tar genast all form av autenticitet ur dialogen. Håller du dig vid basen och är konkret kommer du inte ha de problemen. Därför avslutar jag dialogen här. 

Tommy avslutade samtalet, ställde ner den halvfulla tallriken i diskhon och gick till sovrummet för att klä på sig.

Han käkar inte klart sin frukost. Vi har gestaltat det Tommy tidigare säger i sin dialog, att han har bråttom.

Med lite tur skulle han fortfarande kunna genskjuta Tjifen i Malmö.

Ännu en direkt tanke som flyter förbi helt utan motstånd och som ger en fingervisning om vad Tommy planerar.

Texten blir längre, absolut, men det är så här du måste bygga upp dina scener och din bok. Håll igång projektorn och du håller fast läsarens intresse. Håll i perspektivet. Glöm inte miljöerna. Gestalta och var konkret. Då ger du ditt manus en ärlig chans när det väl hamnar på förlagslektörens skrivbord.

Leave a Reply

Your email address will not be published.