Varför tv-såpans dramaturgi kommer döda din bok

Vi lever i en audiovisuell värld. Ljud och rörlig bild är idag det primära sättet att berätta en historia och som författare är det omöjligt att inte påverkas av det – och varför skulle vi inte det? Det är absolut inte fel att inspireras av det du ser på tv och bio, men gör det med urskiljning. Omfamnar du all rörlig bild med samma iver kan det gå riktigt snett, om vilket jag nu ska berätta.

Först och främst: Jag är alltid på författarens sida, det kommer liksom med jobbet, men jag tror inte min känsla skiljer sig från vad en förlagslektör känner när han eller hon sitter med ett nytt manus i händerna. Det är spänning och förväntan. Finns det en story här? Vad håller språket för nivå? Kommer den här boken gripa tag i mig och lämna mig utan ro tills jag vet hur det går? Sanningen att säga väcker få manus så starka känslor när de landar hos mig. Anledningen är att ett manus vanligtvis kräver så oerhört mycket mer jobb för att bli en publicerbar bok än vad den outgivne författaren inser. Så jag förväntar mig inte att bli överväldigad, men så länge det finns något som gnistrar till och hugger tag finns möjligheten att göra ett bra manus till en bra bok. Och det är lite av min uppgift, att stå där i skogen och lysa med lyktan när författaren gått vilse med sin story, att visa på de olika stigarna som står till buds. Få är de författare som i mörkret rent intuitivt hittar en stig som är framkomlig och leder till slutmålet – även om de förstås existerar.

Men ibland hamnar man i lägen där författaren snurrat in sig så att det helt enkelt inte finns några stigar att lysa upp. Det enda återstående alternativet är då att backa tillbaka ut ur skogen och börja om. När en författare hamnat i den situationen är det nästan alltid dramaturgin som havererat och när dramaturgin havererat på den nivån beror det förmodligen på det jag valt att kalla tv-såpa-dramaturgi.

Tillåt mig att förklara.

För några månader sedan landade ett spänningsmanus för genomläsning hos mig. Det slog gnistor om första kapitlet. Jag kunde konstatera att författaren hade en naturlig förmåga att skapa spänning och en utmärkt känsla för språk och miljöer. Men redan vid kapitel två hände något. Det fungerade men inte mycket mer. Kapitel tre var nere i diket och vände och vid kapitel fyra stod det klart för mig att författaren, trots alla sina talanger, inte hade någon känsla för den historiebyggande dramaturgin alls. Han hade fin känsla för dramaturgin i enskilda scener, absolut, men när det kom till helheten – att sätta ihop alla de där scenerna till en fungerande historia, då trampade han igenom ordentligt.

Författaren hade alla verktygen, ingen tvekan om det, men begränsad förståelse hur han skulle använda dem. Yster av skaparglädje hade han gjutit grunden till sitt litterära palats för att sedan smälla upp några skeva reglar, för att klättra upp i dem och bygga takstolar innan de bärande väggarna ens var på plats. Och innan takstolarna var klara var han redan i färd med att langa upp tegelpannorna. Det finns hur många sätt som helst att gå vilse med dramaturgin men boven i dramat här var alltså tv-såpa-dramaturgi. Bygget stod inte av sig självt för det fanns ingen egentlig stomme. Det var snickarglädje och fönsterspröjs men inga taksparrar eller fönsterkarmar. För att tala klarspråk – stommen, alltså bokens handling, var diffus och underutvecklad på bekostnad av en massa sidohandlingar som inte ledde någon vart. Eller, för att vara ännu tydligare, sidohandlingarna borde inte ha varit i boken överhuvudtaget. Det här kan låta drastiskt men om en sidohandling inte stärker bokens huvudhandling så är den överflödig och bör tas bort utan varken pardon eller sentimentalitet.

Tänk på den ikoniska tv-såpan Dallas. Vad var huvudstoryn i den? Inte helt lätt att svara på, eller hur? Så gott som omöjligt skulle jag vilja säga för den existerade inte. En tv-såpa är av naturen inte mer än sina bihandlingar och tar du bort bihandlingarna har du ingenting kvar. Och samma sak gäller för romaner.

Stora hattar och stora hår. En av många framgångsfaktorer i tv-såpan Dallas.

Till exempel: Cliff Barnes och J.R Ewing kämpar med fula medel om ett kontrakt för att få borra i västra Texas. Sue Ellen får återfall i sitt alkoholmissbruk, kör full och krockar samtidigt som Bobby får bekräftat att någon förskingrar pengar från hans företag och arrangerar en fälla för att ertappa missdådaren.

Alla de här handlingarna är bihandlingar. De är inte beroende av varandra för att fungera och det enda de egentligen har gemensamt är att de alla existerar i samma universum, det vill säga Dallas-universumet. Och eftersom alla de här personerna (och många fler än dem) delar universum kan de spela olika viktiga roller i varandras “storytrådar”, men ingen av handlingarna är  viktigare än någon annan. Det är som ett Big Brother-hus där saker och ting bara händer, ett utsnitt av den verklighet som är Dallas. Spelpjäser flyttas fram och tillbaka på ett spelbord men utan regler som gör att någon kan vinna spelet. Så det tar aldrig slut. Bihandlingar ger upphov till nya bihandlingar och med det har man skapat en evighetsmaskin som kan tuffa på i underhållningens tjänst tills tiden självt stannar. Det här är ett sätt att berätta som fungerar i tv-såpan eftersom den är konstruerad för att rulla på tills tittarnas intresse svalnar. Försöker du applicera samma berättande på en roman så är projektet dött innan du ens fäst ett ord på pappret.

Jag kan redan höra protesterna: Dallas hade visst en handling. Den handlade om maktkamp i den amerikanska oljeindustrin.

Mja, här måste vi skilja på begreppen.

Maktkamp i den amerikanska oljeindustrin är ett koncept, inte en story.

Men:

En man som inte skyr några medel för att ta sig till toppen av den amerikanska oljeindustrin, som kliver över alla moraliska trösklar och förråder alla som står honom nära för att vinna rikedom och makt, men som på vägen förlorar både själ, förstånd och sin familj.

There Will Be Blood –  samma koncept som Dallas men spännande saker händer när vi lägger till premissen.

Det är en story. Det är, närmare bestämt, handlingen till filmen There Will Be Blood och även om filmen delar koncept med Dallas så kan de två slutprodukterna inte vara mer olika. Det är för att vi har byggt ut konceptet med en premiss och premissen är din story.  Dallas är bara koncept och ingen premiss, en arena för olika dramatiska händelser att utspela sig på.

Filmen ligger alltså mycket närmre romanen i dramatisk struktur än vad tv-såpan gör och grundregeln för dem båda är den samma:  ha klart för dig vilken story du vill berätta och se till att göra den så stark du kan. Och ett av de bästa sätten att stärka en story är att rensa bort alla de sidospår som leder ut i den där mörka snåriga skogen där lektören står med lyktan höjd och väntar. Det är inte bara du som författare som tappar bort dig. Du tappar bort oss läsare och vi tappar bort den story du egentligen vill berätta – för den skyms av alla träden.

Så renodla, var en despotisk trädgårdsmästare och ansa så hårt du bara vågar. Kom ihåg, det är aldrig ordräknaren i Word som är måttstocken på ett lyckat skrivpass.

Leave a Reply

Your email address will not be published.