Vad en författare kan lära sig av Breaking Bad – Del 1: Karaktärsutveckling 

bb1Jag ska inte ljuga och säga att du måste ha minnesvärda och flerdimensionella karaktärer i dina böcker för att lyckas som författare. Da Vinci-koden är ett talande exempel. Robert Langdon är knappast en minnesvärd karaktär och han utvecklas inte det minsta från bokens början till dess slut. Da Vinci-koden är enbart plot, och visst, med en tillräckligt bra grundidé fungerar det. Men hur många av er som läst Da Vinci-koden har känt behovet att läsa den igen? Inte många, skulle jag tro, för det är inte historien man återvänder till, utan karaktärerna.

Så, hur lyckas vi skapa karaktärer läsarna vill återvända till, om och om igen, som om de besökte gamla vänner? Frågar du mig är det här den enskilt svåraste utmaningen en författare står inför, just för att det finns så få saker att luta sig mot. Mycket måste komma inifrån dig själv, ur den där magiska källan vi kallar inspiration. Har du skrivit ett tag har du redan hört alla ”bastips”; gör inte dina karaktärer för perfekta; ge dem utmärkande drag; ge dem egenheter; ge dem en drivkrafter och så vidare. Jag utgår från att du redan kan allt det där och går raskt vidare till det jag tycker är det allra viktigaste i karaktärsbygget, karaktärens personliga resa. Inget skapar mer närhet till romankaraktären än att få hänga med på den resan.

Och ska man prata om personliga resor finns få exempel bättre än Breaking Bad.

Visst, Breaking Bad är tv och här pratar vi om romankaraktärer, men en bra berättelse är en bra berättelse, oavsett forum och principerna förändras inte.

Vince Gilligan som skapade Breaking Bad menar att seriens inneboende motor är huvudpersonen Walter Whites personliga resa, ”från Mr Chips till Scarface”, som han beskriver det.

I seriens första avsnitt får kemiläraren Walter White reda på att han har cancer. För att lämna något efter sig till familjen börjar han koka metamfetamin, en verksamhet han är illa anpassad för. Han har kanske den tekniska kompetensen men saknar allt annat för att fungera i en värld befolkad av förhärdade gangsters. Vem är egentligen Walter White? En man rädd för sin egen skugga som inte har mycket att säga till om på hemmaplan och som har knutit näven i byxfickan hela livet.

Säg hej till Mr Chips!

mr_chips

Walter White i seriens början. En oansenlig människa som lever sitt liv i skymundan och undviker konflikter så gott han kan.

Under seriens gång passerar Walter många moraliska trösklar men eftersom vi sympatiserar med honom har vi överseende med det mesta. Walter gör vad han måste för att hans familj inte ska tvingas från hus och hem när cancern till slut tar honom.

Hans syften är ädla.

Till och med när Walter begår ett överlagt mord förlåter vi honom. Det stod mellan honom och den andra killen, en gangster ingen kommer sörja. Walter hade rätten på sin sida.

Hans syften är ädla.

Sedan kommer beskedet. Walters cancer är borta. Han kommer inte dö. Han reagerar på nyheten genom att slå näven blodig mot lufttorken på en offentlig toalett. Varför? Säg det. Kanske för att han inser att det blod han redan har på händerna alltid kommer finnas kvar, att han måste leva med de brott han begått, för leva kommer han ju, det säger doktorn. En alternativ tolkning är att Walter just förlorat sin enda ursäkt för att driva den kriminella verksamhet vidare, en verksamhet han blivit rätt bra på. Ingen på gatorna vet vem Walter White är, där är han bara mannen med hatten, Heisenberg. Ett namn som är fruktat och aktat.

Men Walter lägger inte Heisenbergs hatt på hyllan. Han fortsätter med knarkverksamheten.

Hatten och den rakade skallen är fysiska manifestationer på den förvandling Walter White genomgått. Han är inte längre Mr Chips utan sitt kriminella alter ego, Heisenberg.

Hans syften är inte längre så ädla.

Och nu händer något intressant ute i den verkliga världen. Breaking Bad fick ganska snabbt en stor följeskara på nätet och nu drogs en rågång mellan de som tyckte att Walter passerat en viktig gräns och de som fortfarande förlät honom, för allt, och som på allvar blev provocerade av påståendet att Walter själv inte var mer än en simpel gangster.

Oavsett vilket läger man tillhörde var karaktären Walter White någon som engagerade.

Under hela seriens gång, fram till den våldsamma och minnesvärda upplösningen, höll Walter White-försvararna stånd men när dammet lagt sig och eftertankens kranka blekhet gjort sig påmind kunde nog ingen blunda för fakta: Walter Whites transformation till Scarface var komplett. Han var en fullfjädrad gangster, manipulativ och hänsynslös. Han gör inte vad han gör för att han måste utanför att han gillar det, för att han tycker livet behandlat honom orättvist och att han har rätt att ta det han vill med våld.

walter_pengar-2

När man har så mycket pengar att man måste börja gräva ner dem i plasttunnor ute i New Mexikos öken, då är det svårt att intala sig att man fortfarande kokar knark för att man är “tvungen”. Säg hej till Scarface.

Men – och det här är den bärande punkten – även om vi inte samtycker till det Walter gör så förstår vi varför han gör det. Och, vi gillar honom. Gudarna ska veta att han inte förtjänar vårt gillande men han har det ändå för vi har varit med honom i hans svagaste stunder och i hans starkaste. Vi känner honom.

Walter White är en skurk, men samtidigt är han också vår hjälte, och det är där Vince Gilligan lyckats med sin bedrift. Under seriens gång har Walter gång på gång flyttat sina moraliska trösklar och vi, ibland motvilligt, har flyttat våra med honom och med det är vi djupt och personligt engagerade i hans resa.

Breaking Bad är ett extremt exempel, dels för att serien har ett extremt fokus på den personliga resan, och dels för att resan i sig är extrem. Det behöver den förstås inte vara. Resan kan vara betydligt mer anspråkslös och spela en mindre roll i din historia, men den behöver ändå finnas där om du verkligen vill beröra.

Några konkreta tips på hur du kan arbeta med din karaktärs personliga resa. Bestäm först om resan ska vara positiv eller negativ. Ibland kan den vara båda sakerna på samma gång, men det finns vanligtvis en dominerande riktning. I fallet med Breaking Bad förvandlades Walter från en skugga till en handlingskraftig person som inte är rädd för att göra vad som krävs, det negativa är att han valt en väg som bara kan leda till katastrof och att hans huvud på vägen svullnat av hybris och maktfullkomlighet.

När du bestämt dig för vilken resa du vill ha, se till att dina karaktärer har utrymme att växa. Om du vill att din karaktär ska utvecklas från tillbakadragen och misstänksam till öppen och social, måste du förstås börja på den negativa sidan – med det tillbakadragna och misstänksamma. Det låter kanske självklart men jag har läst en hel del manus i mina dagar och förvånas ständigt över hur många gånger författaren skapat sin ”perfekta” karaktär redan på sidan ett, och när slutprodukten finns redan på sida ett finns inga möjligheter alls till utveckling. Så, ge bara dina karaktärer lite luft att andas, lite varsam styrning vid armbågen så ska du se att de kommer att växa och blomstra, ibland i riktningar du själv aldrig kunnat ana.

Leave a Reply

Your email address will not be published.