Jag ska inte ljuga och säga att du måste ha minnesvärda och flerdimensionella karaktärer i dina böcker för att lyckas som författare. Da Vinci-koden är ett talande exempel. Robert Langdon är knappast en minnesvärd karaktär och han utvecklas inte det minsta från bokens början till dess slut. Da Vinci-koden är enbart plot, och visst, med en tillräckligt bra grundidé fungerar det. Men hur många av er som läst Da Vinci-koden har känt behovet att läsa den igen? Inte många, skulle jag tro, för det är inte historien man återvänder till, utan karaktärerna.

Continue reading →