Jag har tidigare i detalj publicerat den berättarmodell som Larry Brooks definierar och förordar i sin bok Story Engineering och som kort och gott kallas Den Klassiska Berättarstrukturen (läs mer här). Brooks hävdar att så gott som alla publicerade böcker inom kommersiell fiktion baseras på den här modellen, och det låter ju fint.

Men tror vi på det?

Jag ska ärligt säga att det låter lite för bra för att vara sant. Jag bestämde mig i alla fall för att sätta modellen på hårdast möjliga prov. Brooks har redan visat att bästsäljare som Hungerspelen och Ensam på Mars (The Martian) följer modellen till punkt och pricka, men då pratar vi fortfarande om böcker vars struktur är förhållandevis enkla. Det är också två ganska nya böcker och misstanken uppstår att Brooks modell kanske är den populära för tillfället, men att den kan komma att bytas ut mot någon ännu hippare som ska ange standarden för vad som är en bra berättelse.

Så vad vi behöver är något med potential att en gång för alla spränga ramarna för Brooks modell. Det ska alltså vara en bok som har några år på nacken och som har en minst sagt svårhanterlig struktur. Valet av författare faller på Stephen King, och det av flera anledningar. Dels är han en bra berättare, oerhört framgångsrik och man lär sig alltid massvis av att analysera hans texter. Men det finns också en annan anledning och det är den osynliga rågång som delar det globala författarkollegiet.

På ena sidan står de organiska författarna, de som skriver mer eller mindre ostrukturerat och som litar till att kreativiteten och magkänsla ska leda dem rätt. På andra sidan står strukturalisterna, de som planerar större delen boken redan innan de fäster ett enda ord på papper. Man gör vad man måste för att ta sig fram till slutmålet. Vägen ser inte likadan ut för alla, och det tror jag de båda grupperna kan respektera.

Så långt råder fred.

Det är när vi plockar fram ordet struktur som den mentala raggen reser sig och stridsyxorna kommer fram. Struktur blir synonymt med formel, som blir synonymt med mall, som blir synonymt med skräp.

Många som ser på litteratur med de ögonen lutar sig allt som oftast just mot Stephen King – The King of Organiskt Författande.

I sin fantastiska On Writing förordar King det organiska arbetssättet och säger att man ska vara misstänksam mot intrigen. Fair enough, men intrig är inte struktur. Struktur är inte ett val utan något alla författare måste förhålla sig till, även Stephen King. Om det finns en fråga alls här så är det i så fall när man förhåller sig till struktur, innan man börjar skriva eller efter, i redigeringsfasen.

Okej, jag tror jag har sålt in den här analysen så det räcker, nu gäller det att leverera.

Boken vi ska analysera är klassikern Pestens Tid, skriven i slutet av 1970-talet, långt innan Brooks ens yttrat ord som story structure och milestone events. Den upplaga av Pestens Tid som ligger till grund för analysen har 724 sidor (blanka blad, innehållsförteckning och liknande borträknat).

Hooken
King spiller ingen tid. Hooken kommer redan på sidan fyra när en gammal Chevrolet kraschar in i pumparna på Bill Hapscombs Texaco-mack i norra Texas. Föraren, Richard D. Campion, rasar ut när männen på macken öppnar bildörren. Han är halvdöd och yrar. I baksätet sitter hans familj, pestdöda sedan flera timmar med halsarna uppsvällda som innerslangar (tack för den mycket grafiska beskrivningen, Stephen :-).

Den Första Plotpunkten
Stephen King använder i Pestens Tid ett dramaturgiskt upplägg där han under Inledningen introducerar en ny huvudkaraktär i varje kapitel. Det innebär att persongalleriet redan från början blir väldigt omfattande (något som ska växa till ett akut problem för King senare i boken, vi återkommer till det). Och med alla de här karaktärerna i spel blir det make or break för modellen redan vid andra milstenen. Den Första Plotpunkten ska ju inträffa vid 25-procentsmarkeringen, med cirka 5 procents tolerans åt båda hållen och vi inser redan nu att det kommer bli tajt. För att göra det ytterligare mer komplicerat så består den Första Plotpunkten i Pestens Tid faktiskt av tre punkter, eftersom vi följer flera personer som ännu inte träffat varandra.

Innan vi går vidare gör vi en snabb repetition; det allra viktigaste kriteriet för en Första Plotpunkt är att protagonisten (protagonisterna i det här fallet) ska få ett problem att lösa för att i slutändan uppnå ett eftersträvansvärt mål. Så vad har protagonisterna i Pestens Tid för mål? Är det att dräpa antagonisten, den Svarte Mannen? Nej, de vet ännu inte att han existerar. Vad protagonisterna vill, vad de intensivt längtar efter, är att börja om på nytt, träffa människor och bygga upp ett fungerande samhälle igen. Att besegra den antagonistiska kraften, den Svarte Mannen och hans anhang, är enbart önskvärt om det leder fram till det målet. Och nödvändigt blir de förstås eftersom den Svarte Mannen har sitt eget eftersträvansvärda mål (som varje antagonist ska ha) och det är att besegra protagonisterna och ta herravälde över jorden.

Men för att uppnå sina mål att bygga det nya samhället måste protagonisterna, som är utspridda över hela USA, sammanstråla. Och hur ska King få dem att göra det? Jo, genom att introducera en fyr i mörkret och den kommer i form av den äldsta kvinnan i Nebraska, Mor Abagail. Man måste vara blind för att inte se de bibliska referenserna i den här boken och om den Svarte Mannen representerar Satan blir Mor Abagial en Jesusfigur. Två motpoler börjar byggs upp, en negativ pol i Las Vegas där den Svarte Mannen har sin bas, och en positiv i Boulder dit Mor Abagail uppmanar sina följare att samlas.

Så vad händer i boken? Stu Redman, en av männen från Texaco-macken har suttit overksam fram till nu, internerad på en forskningsanläggning i Stovington. På sidan 191 lyckas han fly (eller fly, han är den siste överlevande) och kort därefter träffar han Glen Bateman. De beslutar att slå följe. På sidan 198 bestämmer sig Harold och Frannie för att de inte längre kan stanna kvar i sin hemstad, och de börjar röra sig mot Stovington, platsen Stu Redman precis lämnat. I kapitlet efter, på sidan 223, är vi hos Nick Andros. Han drömmer för första gången om Mor Abagail och hon säger åt honom att komma och hälsa på henne, och han lyder hennes uppmaning.

Från att ha suttit overksamma under Inledningen är alla plötsligt i rörelse.

Sidorna 191, 198 och 223 motsvarar i procent 26, 27 och 31 procent.

Medges, Nick Andros drar över med 1 procent även sett till toleransen, men i det här fallet kanske vi får köpa det eftersom inte bara en, utan tre plotpunkter ska in efter varandra.

Den Första Pinchpunkten
Den Första Pinchpunkten dyker upp på sidan 298. För första gången träffar vi mor Abagail i egen hög person. Vi har redan stött på henne flera gånger men då alltid i protagonisternas drömmar. Nu följer hon den dammiga landsvägen mellan majsfälten hemma i Nebraska, till granngården där hon nackar en höna. Hon skräms över det som ligger framför henne och hon kan inte låta bli att undra varför Gud valt att belasta henne med detta ansvar i hennes ålder. Plötsligt rycks hönan ur handen på henne. Det är en vessla som snappat den åt sig och nu skumpar den nerför landsvägen, fortfarande med hönan i munnen. Den stannar vid dikeskanten och vänder sig om och tittar på henne. Något förändras. Mor Abagail känner en mörk och kall närvaro lägra sig över majsfälten och nu är hela vägkanten full av vesslor som tittar på henne med sina svarta ögon. Det är den Svarta Mannens ögon, förstår hon, och han tittar rakt på henne. Det här är den antagonistiska kraften som manifesterar sig.

Sidan 298 motsvarar 41 procent.

Optimal placering är 37 procent.

Mittpunkten
De sista av huvudkaraktärerna som når fram till Boulder är Larry Underwood och Tom Cullen. När de är på plats är till slut hela styrkan samlad på ett och samma ställe. Vandringsfasen är över (bokstavligen) och vi går in i nästa fas, Krigaren.

Och på vilken sida anländer Larry och Tom till Boulder?

På sidan 375, motsvarande 52 procent av bokens sidantal.

Optimal placering?

50 procent.

Andra Pinchpunkten
Läsaren har förstått att karaktären Nadine, som befinner sig i Boulder, är bortlovad till den Svarte Mannen, men ingen har ännu anat hennes riktiga motiv. Hon berättar för Harold Lauder vem hon tjänar. Springer Harold, en pojkman med tvivelaktig moral, skrikande ur rummet och slår larm? Nej, han låter sig villigt förföras av Nadine och läsaren förstår att det nu finns inte bara en, utan två, förrädare i kolonin.
Det här sker på sidan 470, vilket är 65 procent in i boken.
Optimal placering? 67 procent.

Andra Plotpunkten
Kommer du ihåg att jag skrev i början att det yviga persongalleriet i boken skulle växa till ett ohanterligt problem för King? Så var det. När King kommit fram till sidan 500, ungefär, hade han så många karaktärer i spel att han omöjligen kunde knyta ihop alla storytrådar. Han funderade länge över hur han skulle lösa problemet och till slut kom han på det, och det var en drastisk men väldigt funktionell lösning. Han kapade helt enkelt av alla lösa trådar med ett Alexanderhugg som går till historien. Harold Lauder, förrädaren som tog steget över till den Svarte Mannen i den Andra Pinchpunkten, fullföljer sitt förräderi. En bomb i en garderob spränger större delen av ledarskiktet i Boulder i småbitar. Karaktärer vi lärt känna under de här 500 sidorna förintas inom loppet av några sekunder. Jag tror faktiskt jag skrek rakt ut när jag som sjuttonåring läste boken för första gången och kom fram till det här partiet. King säger att han gjorde det för att få ihop sin story, och det stämmer på mer än ett plan, för samtidigt som han dödade större delen av sin ensemble fick han också en sjuhelsikes Andra Plotpunkt.

För på vilken sida detonerar bomben?

Sidan 546.

Motsvarande 75 procent av bokens innehåll.

Optimal placering?

75 procent…

Tio sidor senare samlas de sista överlevande från Boulders ledarskikt för att obeväpnade gå mot Las Vegas, den Svarte Mannen och den slutgiltiga striden. Vi har nått fram till Upplösningen.

Tack för undervisningen, Stephen. Det blir inte mycket tydligare än så här.