Hej igen, kära läsare. Idag bjuder jag på ytterligare ett kursbrev från min distanskurs “Att skriva en roman”. Det handlar om den fråga vi alla måste ställa oss innan vi börjar skriva: Är min story tillräckligt vass? Kommer den att fånga förlagslektörernas intresse och i förlängningen, läsarnas hjärtan? Det finns ett sätt att få en indikationer på det redan på idéstadiet, och sätt att stärka din idé om du finner att den inte riktigt håller måttet.
Jag förundras alltid över hur många olika uppfattningar det verkar finnas om vad en story egentligen är. Vissa skrivande människor likställer story med plot och avfärdar begreppet genom att föraktfullt smacka med tungan. Sann konst och litteratur har ingen med story att göra, resonerar de. Story är bara undermåliga författares krycka för att prångla ut billig litteratur, fortsätter de. Men du kommer få leta länge i bokhandeln för att hitta någon av deras böcker på hyllorna. Leta länge och förgäves, skulle jag vilja säga, för det finns en högst begränsad marknad för böcker om till exempel unga män som backpackar på kontinenten och grubblar om livets stora frågor.
Story är förstås varken krycka eller billigt knep, utan själva ryggraden som allt annat i din bok utgår från. Utan story har du helt enkelt ingen bok, i bästa fall en dokumentsamling eller en skildring.
Vad utgör en bra story?
En bra story består av två komponenter som är intimt beroende av varandra men som ändå kan analyseras separat. De komponenterna är koncept och premiss. Vi börjar med att titta närmre på begreppet koncept.
Koncept
Man kan beskriva koncept som det ramverk som definierar din berättelse. Ett riktigt bra koncept kräver ingen utläggning för att förklaras; du klarar det på några meningar – rentav bara en. Här är några koncept från böcker och film som du kanske känner igen:
1. En astronaut lämnas ensam kvar på Mars, och försöker ta sig hem igen.
2. En rymdvarelse lämnas ensam kvar på jorden, och försöker ta sig hem igen.
3. Två människor går från ömsesidig motvilja till förälskelse.
4. En asteroid stor som Gotland störtar mot jorden.
Koncept kan också formuleras med det klassiska ”tänk om …”
5. Tänk om en framtida fasciststat lät ungdomar slåss till döds på en arena för överklassens nöje och underklassens kuvande?
6. Tänk om det fanns en plats där allt man begravde återupplivades och kom tillbaka, fast i ny skrämmande skepnad?
Ett koncept kan i vissa fall också vara en karaktär:
7. Tänk om en ung kille blev biten av en insekt och fick insektens alla positiva egenskaper?
Berättelserna i fråga är förstås:
- The Martian
- E.T
- Stolthet och Fördom
- Armageddon (eller Deep Impact)
- Hungerspelen
- Jurtjyrkogården
- Spiderman
Som du kanske märker finns det ett genomgående drag i alla de ovanstående exemplen; de är berättelser som vilar väldigt tungt på sina koncept. De är sommarens stora blockbusters med tilltagna budgetar, explosioner och välkända skådespelare. Starka koncept som de här ger Hollywood-bossarna dollartecken för ögonen för de vet att koncepten kommer tilltala den stora massan. Kommer du på ett koncept som ingen tidigare utforskat, hantera det som om det vore guld, för det är just vad det är. Koncept tar sig förstås inte alltid så bombastiska uttryck som i de ovanstående exemplen. Koncept kan också vara:
En berättelse om att växa upp i en missbrukarmiljö.
En berättelse om att övervinna sina svagheter.
En berättelse om en musiker i ett förortsband.
Genast märker vi en skillnad mot de inledande koncepten. Jag gissar att du ganska snabbt listade ut åtminstone hälften av de sju historierna bara genom deras koncept. Men vilka filmer eller böcker gömmer sig bakom de ovanstående tre koncepten? Säg det. De är så generella att de stämmer in på väldigt många böcker och filmer. Har du ett starkt koncept har du som sagt mycket gratis från början medan du med ett generellt koncept konkurrerar med tusentals andra berättelser som redan finns på marknaden. Därmed inte sagt att man inte kan göra ett generellt koncept mer specifikt, genom att vässa till det. Till exempel om vi utgår från konceptet En berättelse om en musiker i ett förortsband, så kan det vässas till:
En berättelse om en punkmusiker i 70-talets Rågsved som förälskar sig i en tjej från Lidingö.
Eller vässat ytterligare:
En berättelse om en punkmusiker i 70-talets Rågsved som förälskar sig i en tjej från Lidingö som sedan visar sig vara hans okända halvsyster.
Hmm? Ja, nu börjar det likna något, va? Utmaningen med ett generellt koncept är helt klart större men vad är det då som utgör skiljelinjen mellan triumf och misslyckande? Jo, bokens premiss och hur väl du genomför den.
Premissen
Om vi går tillbaka till koncept fem, asteroiden som störtar mot jorden. Jag har skrivit Armageddon, och sedan Deep Impact inom parantes. Av en händelse kom de två filmerna ut samma år och de bygger på exakt samma koncept.
Men trots att de delar koncept är de ändå helt olika filmer. Vad som skiljer dem åt är premissen.
Armageddon handlar om hur ett gäng misfits, så kallade ”sköna snubbar”, åker ut i rymden, spränger asteroiden, räddar världen och blir allas hjältar. En klassisk Hollywood-saga med andra ord. I Deep Impact finns inget situation room med blinkande lampor, inga generaler och forskare som inför presidentens begrundade blick diskuterar Den Stora Planen som ska rädda världen. I Deep Impact är katastrofen redan från start ett konstaterat faktum. Filmen handlar inte om hur man ska rädda världen utan om hur enskilda människor hanterar det faktum att jorden kommer upphöra att existera om bara några veckor. Om man kokar ner allt till sin kärna är premissen din story, och den hämtar kraft ur det konceptuella landskap du definierat med ditt koncept. Men hur mycket kraft och näring du kan suga ur konceptet hänger förstås helt och hållet samman med hur starkt det är från början.
En förenklad definition av premiss lyder:
En protagonists liv avbryts/byter riktning på grund av ett problem/behov uppstår vilket startar en resa för att nå ett mål som för varje steg på vägen motarbetas av en antagonistisk kraft.
Protagonisten, eller hjälten, tillkommer alltså först i premissen. Om konceptet bara är ramverket så står premissen för det mänskliga. Om ett koncept behöver ”mänskliga kvalitéer” för att bli intressant så är det antingen för svagt eller inget koncept alls. En miljardär, till exempel, som om natten sveper sig i mantel och spöar upp skurkar är ett intressant koncept i sig, men det blir förstås mer intressant när vi i premissen får veta varför miljardären Bruce Wayne väljer att klä ut sig till en fladdermus och riskera livet varje natt.
Jag har använt termen antagonistisk kraft i definitionen ovan för en antagonist behöver inte alltid vara en människa. Livet är ju inte alltid så enkelt att allt kan delas upp i skurkar och hjältar, Jokern eller Batman, svart eller vitt. Ta till exempel Paula Hawkins fabulöst framgångsrika deckare Kvinnan på tåget.
Konceptet lyder:
Tänk om en kvinna på ett tåg ser något i ett hus hon passerar varje dag, och får anledning att tro att ett mord har begåtts?
Som koncept slår det inte riktigt gnistor om det här. Det påminner en hel del om Hitchcocks Fönstret mot gården och skulle det inte var bättre om hon faktiskt såg mordet begås? Svar. Nej. Bokens framgång har nästan ingenting med konceptet att göra, allt vilar på premissen. Se vad som händer när vi lägger till premissen till konceptet:
Rachel tar varje morgon sitt vanliga tåg till centrala London trots att hon fått sparken för flera veckor sedan. Hon står inte ut med skammen att folk ska veta att hennes alkoholism inte kostat henne bara hennes man utan nu också hennes jobb. Hon skapar en djup psykologisk samhörighet med hemmafrun Megan som hon aldrig träffat men varje morgon ser från tåget. En dag är Megan inte längre där och kort efter ser Rachel hennes ansikte i kvällspressen. Megan har blivit mördad och polisen har inga ledtrådar. Rachel bestämmer sig för att kämpa mot sitt missbruk, hålla huvudet klart för att på egen hand hitta mördaren, inte bara för Megans skull utan också för sin egen, för att känna att hon betyder något och fortfarande kan utgöra en positiv skillnad.
Ja, nu blev det genast lite mer intressant, eller hur? Men vad är det som gör att det här fungerar? Jag har hört flera som läst och gillat den här boken som tycker att Rachels alkoholism är lite plojig, att den på något vis representerar nästa steg på skalan i det redan överfulla galleriet av udda privatdeckare. Så är det inte. Titta på premissen igen. Vi har redan slagit fast att det måste finnas en antagonist för att storyn ska leva, men vem eller vad är antagonisten? Är det en person? Kanske mördaren hon försöker avslöja? Nej, för om mördaren vore antagonisten måste han eller hon hela tiden motarbeta Rachel i hennes strävan att finna sanningen. Och så sker inte. Men nog motarbetas Rachel alltid. Hon för en rent helvetisk kamp men inte mot en människa utan mot sin alkoholism. Tar du bort Rachels missbruk ur ekvationen måste du ersätta det med en annan antagonistisk kraft för att inte hela bygget ska falla.
Nog med snack, nu till verkstad!
Fundera över vad din berättelse har för koncept och premiss. Det är svårt att skriva något alls utan att ha ett koncept (till och med en grubblande ung man som backpackar på kontinenten är ett koncept) men kan du stärka det? Är det givet att din berättelse måste utspela sig i den här miljön, i den här eran, eller under de här politiska förutsättningarna? Sammanfatta ditt koncept på tre meningar, max.
När du är klar med konceptet, gå vidare till premissen. Formulera premissen och skriv ner den så kortfattat du kan. Min premiss ovan av Kvinnan på tåget är 130 ord lång så försök hålla dig under 150 ord. När du präntat ner dina 150 ord, fundera på om du verkligen har grävt tillräckligt djupt, eller om det finns mer att hämta. Vad händer om du förändrar din huvudperson från man till kvinna, låter skurken bli hjälten eller … ja, du fattar. Kassera dina första 150 ord och skriv 150 nya. Krama allt du kan ur din premiss och skicka sedan in din glimrande diamant, så får vi se om den håller för trycket, eller om vi kan polera den lite till.
Bra skrivtips!
/Gittan