Det var på Arlanda min fru insåg att hon glömt packa ner böcker inför New York-vistelsen. Hon är som jag en läsande människa och det krävs kanske en annan läsande människa för att förstå det mentala trauma en långflygning utan böcker kan innebära. Räddningen fanns dock ganska nära, i ett av Sky Citys många pocketställ. Men, när min fru återvände med en bok i nypan verkade hon varken glad eller belåten. Allt böcker hade varit på engelska och det enda som fanns på svenska var en massa böcker av Nora Roberts.

Nora Roberts är ett sånt där namn som flutit omkring i min medvetandesfär ett tag men som aldrig riktigt fastnat. Hon skriver väl pråliga kärleksromaner för medelålders amerikanska damer? Men jag kunde inte låta bli att undra varför man valt att fylla stället med just hennes böcker? Jag tänkte inte mer på saken då men mrs Roberts skulle snart fånga mitt intresse igen.

Medan min fru läste boken suckade hon och himlade med ögonen. Tydligt var inte stilen riktigt i hennes smak.

För många komman.

För barnsligt språk, för mycket, för lite … av allt.

”Ja ja”, sa jag till slut. ”Varför fortsätter du läsa den om den är så dålig?”

”Jag vill ju veta hur det går.”

Fair enough.

Nästa gång hon var ute på köpraid hos Adlibris hamnade inte bara en utan två av Nora Roberts böcker i varukorgen.

”Var inte Nora Roberts en kass författare som gödslade med komman och hade ett barnsligt språk?” frågade jag och svaret, med en axelryckning, var att det händer i alla fall alltid något i hennes böcker.

Nu är min fru i färd med att beta av Nora Roberts böcker i rasande takt och mitt intresse är inte bara väckt, det kräver svar.

En snabb googling på Nora Roberts ger några häpnadsväckande fakta. Hon har sålt mer än 400 miljoner böcker; varje minut säljs det 34 stycken Nora Roberts-böcker. Siffrorna ovan är från 2011 och eftersom Roberts inte slagit av på takten är totalen förmodligen ännu mer imponerande idag.

Och en annan sak som imponerar, hon skriver sina böcker på 45 dagar.

Alltså, hon producerar inte ett första utkast på 45 dagar. Hon skriver hela romanen på 45 dagar! Tjong in till förlaget, glömd och borta, och sedan startar hon om.

Nu säger jag inte att vi som författare ska ha den produktionstakten som mål, för de allra flesta av oss skulle de resultera i att vi bara producerar skit.

Så, är det skit Nora Roberts producerar?

Det är förstås upp till varje enskild läsare att bedöma men jag kan bara säga som så här, det är snudd på tjänstefel av oss som skriver att inte i alla fall plocka upp en av hennes böcker för att se vad det kan vara som gjort henne så fabulöst framgångsrik.

Jag valde att läsa Lögnaren en bok som handlar om en sviken kvinna som försöker starta om sitt liv.

Första intrycket; Roberts är ingen dålig författare, snarare skulle jag säga att hon är rasande skicklig. Visst, hennes sätt att skriva tilltalar mig inte alltid. Det mesta som ska beskrivas är antingen gulligt eller sött. En klocka på väggen kan bli en gullig klocka. Och huvudpersonen Graces dotter är alltid hennes söta lilla dotter. Jag kan begripa att folk har problem med det, men stil är i slutändan en smaksak. Vad Roberts däremot är en mästare på är mina eviga käpphästar – dramaturgi och struktur. Nu har jag bara läst en av hennes böcker men jag är beredd att satsa en arm och ett ben på att alla hennes böcker följer samma grundstruktur.

Kalla det formelskrivning, kalla det vad ni vill, men det fungerar. Roberts hugger tag i läsarens intresse från första sidan och släpper det inte förrän boken är slut. Är det fantastisk litteratur? Kommer den vidröra ditt hjärta? Nej, på båda punkterna, men du kommer alltid vilja veta hur det går.

Låt mig exemplifiera lite hur Roberts jobbar.

Lögnaren handlar om en kvinna som flytt ett lantligt liv i den amerikanska södern, bortsvept i en kärleksstorm av en charmerande och förmögen man. Men, relationen blir inte lycklig och när mannen omkommer i en segelolycka förstår Grace att deras liv tillsammans varit en lögn. Hennes man har inte lämnat något annat efter sig än skulder och ju mer hon rotar i han förflutna desto tydligare blir det, han hade inte bara varit en dålig äkta man utan också en bedragare. Och nu finns det många arga människor där ute som vill ha tillbaka sina pengar.

Okej, det är inte nobelprisklass på upplägget men det är funktionellt. Det som är intressant är att se var någonstans Roberts väljer att inleda boken. Fundera en stund på var du själv skulle börja.

Om hennes man ska dö behöver vi förstås lära känna honom först, visa hur dålig deras relation är, och samtidigt låta oss förstå att hans död kanske bara kommer som en välgärning för Grace. Jag vet att jag skulle ha inlett boken så, kanske någonstans på sidan 30 skulle hennes svin till man få gå i kvav med sin segelbåt.

Inte Nora Roberts. Hon tar oss in i historien när Grace städer ur sin mans skrivbord, flera dagar efter att hon fått dödsbeskedet. Genom korta minnesblickar,  perfekt inpassade i storyn, får vi ändå veta allt om deras relation och vilken slags människa han varit.

Till exempel: Grace åker till juveleraren för att sälja de smycken hon fått av sin man, för att kunna betala av på skulderna han lämnat efter sig. Hon tänker tillbaka på tiden då hon fick dem, att allt hade varit annorlunda då. Men när hon kommer fram till juveleraren visar det sig att smyckena, trots äkthetsintygen från Tiffanys, är välgjorda glaskopior.

Allt hade varit en lögn redan från start.

Och när det är fastslaget, och kanske inte intresserar oss så mycket längre, hittar Grace en nyckel till ett bankfack i en av skrivbordslådorna. Hon vet inte till vilken bank eller vad facket kan innehålla, och vi läsare får också vänta. Och medan hon åker över hela stan för att hitta banken och samtidigt sälja ut lösöre för att bli skuldfri för att kunna resa hem till södern igen (där hon förstås ska inleda en ny kärleksrelation innan det förflutna kommer för att hemsöka henne) dyker en rätt obehaglig privatdeckare upp. Han ifrågasätter om hon verkligen varit ovetande om sin mans kriminella aktiviteter. Vem som skickat privatdeckaren får vi till en början inte veta, men i separata scener ser vi hur han ständigt håller koll på Grace, följer henne till södern och … ja, ni fattar. Krok efter krok läggs ut och man läser vidare, för man vill se hur det går.

Så, har du inte läst något av Nora Roberts, plocka upp en bok och gör det. Det finns mycket att lära – kanske inte om stil och elegant språk, men få böcker har sålts med hjälp av bara stil och elegant språk. Det hjälper, absolut, men utan struktur och dramaturgi är det ändå inget värt.