Hands on med redigering – häng med i mitt romanprojekt!

Vissa älskar det. Andra hatar det. Jag pratar förstås om redigering. Men vad ska man tänka på när man redigerar? Det mest lärorika är nog att rad för rad hänga med någon som varit med ett tag. Därför bjuder jag nu in dig till mitt pågående romanprojekt där jag för tillfället redigerar för fullt.

Det här blogginlägget kom till av flera olika anledningar, förstås ville jag visa hur jag tänker kring redigering genom att faktiskt visa det in action, men en annan förhoppning var att inlägget ska bli en ögonöppnare för aspirerande författare. Ibland känner jag att insikten inte alltid finns där hur mycket av “författarjobbet” som faktiskt sker efter att sista punkten i manuset är satt. Det här är förstås högst individuellt men för egen del får jag ur mig 12-15 sidor på ett bra skrivpass, medan ett bra redigeringspass ofta stannar på runt sex, sju sidor.

Jag har funderat hur jag ska presentera det här på det mest pedagogiska sättet, ni får hojta till om det inte fungerar och blir rörigt.

Nedan publicerar jag, direkt på sidan,  texten vi ska jobba med. Det är första utkastet till mitt manus och tanken med att klistra in det på sidan är att ni ska kunna läsa det utan distraktioner. Under den inklistrade texten lägger jag en länk till samma text, men nu i ett word-dokument där jag förklarar vilka ändringar jag gör och varför.  Under ligger den redigerade texten med ytterligare förklaringar där jag ansett det nödvändigt.

Mina kommentarer är inlagda som “bubblor” så du behöver öppna dokumenten på en enhet som fullt ut stödjer Microsoft Word, telefoner och paddor kan med andra ord bli problematiskt.

Men nog pladdrat.

Nu kör vi!

Prolog

Anton Decker stod med ryggen mot väggen.  Nävarna var höjda men han såg ingenting. De hade tagit av honom huvan men det var fortfarande mörkt. Även om han inte såg något uppfattade han ändå att rummet var litet, kanske hade det med hur ljudet av hans flämtande andning lät i det. Hans spinkiga sextonåriga armar var spända så att de darrade. Det var varmt i rummet. Det väste från ett värmerör någonstans ifrån. Golvet var av betong. Väggarna likaså. Han hörde skrapandet av en fot rakt framför sig. Han var inte ensam i rummet. Hjärtat dunkade. Han slog till med högerhanden, rev upp ett hål i luften men utan att träffa någonting.  Tankarna stimmade men han försökte komma ihåg det sista de hade sagt till honom innan de knuffade in honom här. Allt du behöver göra är att säga nej så slutar det.

Vilka de var visste han inte. Allt han hade sett när han kom ut från porten till huset där hans fosterfamilj bodde var en rörelse i ögonvrån, sedan hade huvan varit över huvudet på honom och han knuffades in honom i vad som verkade vara en skåpbil. Det rutschande ljudet när dörren drogs igen bekräftade att han hade haft rätt.

”Kör”, hade någon sagt, utan stress eller upphetsning och av någon anledning hade det gjort Anton mindre rädd; de som tagit honom var vuxna och inte skulle de väl skada honom?

Sedan tänker han att mannen som satt intill honom och med handen i hans nacke tryckte ner hans huvud mellan knäna kanske var Petris pappa. Då blev han rädd igen.

Nu såg han skuggor i mörkret. Mörkret var i rörelse och en överväldigande kraft träffade honom i bröstet och han for bak i väggen, slog i huvudet så att stjärnor dansade i mörkret. En underarm pressades mot hans hals. Han uppfattade en svag doft av svett och aftershave, och en andedräkt som luktade vitlök.  Anton försökte få upp händerna i motståndarens ansikte, ville klösa och riva för att komma loss. Högra handens fingrar strök över en skäggstubbig kind men då fällde motståndaren ut armbågarna så att han inte längre kom åt.

”Kom igen, grabben. Säg det bara, nej. Säg det eller börja grina. Då tar det här slut.”

Anton fräste som ett instängt djur. Paniken övergick i vrede och han vred sig som en orm mot väggen. Syrebristen hade fått det att börja ringa i öronen.

Han kom inte ihåg vad som hände därnäst men han låg på rygg på golvet och återigen hade han den där håriga underarmen över halsen.

”Säg det då, för fan. Jag dödar dig hellre än släpper ut dig. Fattar du?”

Anton knyckte till med kroppen men hade inte en chans att få bort motståndaren som han förstått var en vuxen man. Han lyckades däremot få honom tillräckligt ur balans för att han skulle behöva positionera om underarmen mot Antons hals. Så snart Anton kände den lilla lättnaden mot halsen böjde han fram ansiktet och bet tag i den köttiga underarmen, bet allt vad han orkade och kände blod, metalliskt och tjockt, rinna ut över tungan. Motståndaren sa inte ord. Den enda yttring av smärta han gav ifrån sig var en låg suck och det blöta ljudet när hans läppar gled isär. Mannen klämde tag om Antons käkled med högerhanden, klämde åt med kraften i ett skruvstäd och Anton var tvungen att öppna munnen. Mannen ryckte sig loss. Sekunden senare var Anton på fötter, i samma position som han börjat, med ryggen mot väggen och sina taniga tonårsarmar framför sig, händerna knutna till beniga nävar.

”Kom igen då”, mumlade han och jabbade mot mörkret. ”Kom igen då, kom igen då, kom igen då.”

Men mörkret förblev stilla.

Sedan hördes ett sprak i högtalarna nära taket och en röst:

”Avbryt. Återgå till utgångsposition.”

Kapitel 1

Fyra mil nordväst om orten Ramsele i Härjedalen, på en väg som saknade namn och som tynade bort till en gångstig i blåbärsriset, låg ett hus vid en sjö kantad av vassruggar.  Eftersom det var vinter syntes sjön bara som ett vitt lock i allt det vita och vassruggarna var frostiga och spröda, som hämtade från en sagobok. Strax intill stugan, mellan två träd, var snön nertrampad och halvsmält av mörkt blod som frusit till kristaller. Ett grovt rep med en krok i änden hängde från en planka som var uppspikad mellan de två träden. Från en kobbe som stack ut i sjön som nu bara såg ut som ett vitt lock kretsade svarta fåglar runt ett kadaver. Hade det varit någon annan tid på året skulle björnen också ha varit här. Decker hade gått upp i gryningen och spårat rådjuret hela förmiddagen innan han till slut kunde fälla det med ett skott rakt genom hjärtat. Han hade tagit ur det på plats och dragit djuret tillbaka till stugan där han flått och styckat det. Det som blev över hade han burit tvärs över sjön och lämnat på kobben.

Han hade lagt det mesta av köttet i röken, en grop i marken övertäckt med granris, och medan den låga hyddan bolmade av rök grillade han det som var kvar av rådjuret över öppen eld. Ett kokkärl med potatis från vinterförrådet hängde på trefoten. En lång stund gjorde han ingenting annat än att stirra in i lågorna. Sedan rörde han om i glöden och sträckte på ryggen, tog kikaren och tittade över sjön. Räven var där. Den yviga svansen låg platt mot marken medan räven åt med ideliga snabba ögonkast åt båda hållen.

”Håll till godo”, mumlade Decker och la ifrån sig kikaren igen.

Han kliade sig i skägget och stirrade in i lågorna. Fettet i rådjursköttet puttrade och fräste. Det var i de här lugna stunderna som tankarna kom tillbaka. Han hade levt det liv han levt, hade blod upp till armbågarna och en ynklig lite själ som förtorkat som ett plommon på en glödbädd. Och så hade han träffat Zoha. Inget hade kunnat förbereda honom på henne. Hon hade en själ som var stark och vacker, klar som källvatten och han hade blivit någon annan med henne.

Okej, det var det. Råmanus i sin råaste form. Eller, ja, kanske inte så jäkla rått. Jag tillhör skaran som redigerar medan jag skriver, men i alla fall så rått jag förmår. Nedan har du samma text men nu med ändringar och kommentarer:

Oredigerad version

 

Och nedan har du den redigerade versionen. Öppna den gärna tillsammans med den oredigerade versionen så att du kan jämföra medan du läser.

Redigerad version

 

Ja, mycket jobb har redan lagts ner på de här sidorna, men mer återstår. Ingen är immun mot redigeringssjukan. Man kan ändra fram och tillbaka och till slut bli blind för sin text. Ni ser säkert en massa saker i den redigerade versionen som kan göras bättre, men själv ser jag dem inte för tillfället; jag har kommit för nära. Lösningen är, som inför den första redigeringsvändan, att lägga undan manuset några veckor. När jag senare tar fram det kommer alla konstigheter hoppa ut ur sidan.

När är man då klar med redigeringen? Högst individuellt. Jag nöjer mig med två eller tre redigeringsvändor men vissa författare fortsätter ända upp till fem vändor – och somliga fortsätter längre än så…

Hitta det sätt att jobba som funkar för dig, men se för allt i världen till att jobbet faktiskt blir gjort 🙂

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.