Daniel Åberg är författaren bakom den populära ljudboksföljetongen Virus på Storytel. För Bliutgiven.nu berättar han om sina erfarenheter av det episodiska formatet och vad som krävs för att skriva en ljudboksserie som fångar läsarna.

Ljudboksföretaget Storytel lanserade 2016 sitt Storytel Original; berättelser skrivna direkt för ljudbok och presenterade i avsnitt på ett sätt som för tankarna till tv-seriens värld. Följaktligen pratar man inte om böcker på Storytel Original, utan om serier och säsonger.

En av de mest populära serierna på Storytel Original är den dystopiska undergångsberättelsen Virus, skriven av Daniel Åberg. Han hade redan flera traditionella böcker i bagaget när han gav sig på att skriva direkt för ljudbok.

– Jag har länge varit en idog ljudbokslyssnare och intresserat mig för formatet, men jag hade nog egentligen aldrig funderat på att skriva för det explicit innan Storytel hörde av sig till mig och frågade om jag var intresserad av att delta i deras nya satsning. Och efter visst övervägande tänkte jag – varför inte? Det kändes som en spännande utmaning.

Vilken är den största skillnaden mellan att skriva en traditionell bok och en följetong i ljudboksform? Jag kan gissa att det är dramaturgin som skiljer mest?

– Ja, det kan jag hålla med om, i grund och botten ser jag berättandet som ganska snarlikt, men formen gör att historien måste läggas upp mer strikt. Eftersom manuset ska bestå av tio timslånga avsnitt (10×50 000 tecken inklusive blanksteg) med en rafflande cliffhanger i slutet av varje, måste jag se till att topparna i spänningen kommer med jämn periodicitet. Det kan vara frustrerande ibland, så sent som i går satt jag och svor framför skärmen när en ursprungsplan jag hade gällande ett förlopp sprack, det blev alldeles för långt och jag fick tänka om.

Så om man har ett gammalt bokmanus som inte blivit antaget är det inte bara att hacka upp det i tio lika stora delar och skicka in det? 

– Nej, det tror jag inte fungerar. De enskilda delarna ska gärna innehålla egna berättarbågar och som sagt – de bör avslutas med ett sjusärdeles dramatiskt moment. Så åtminstone viss bearbetning för att det ska passa formen är nog nödvändig.

Storytel beskriver sina serier som framåtlutade. Vad innebär det att skriva framåtlutat?

– Jag tror inte att det finns någon bestämd definition, men för mig handlar det om ett högt, infångande driv som ska hålla lyssnaren eller läsaren i ett sådant hårt grepp att de måste luta sig framåt. Det är som när det blir riktigt dramatiskt i tv-soffan eller biostolen – du klarar inte av att ligga bakåtlutad längre, du måste sätta dig upp, luta dig framåt och gärna skrika upphetsat mot rutan när crescendot kommer.

Finns det några handfasta tips för hur man komponerar det optimala första avsnittet?

– Mitt allra första avsnitt av Virus har tyvärr det lägsta betyget av samtliga avsnitt i serien, så jag skulle knappast se det som en måttstock. Jag tror jag började lite för trevande, rollfigurerna introduceras och det antyds att människor i deras omgivning börjar bli sjuka, men det är först i avsnitt två och tre som helvetet brakar loss när samhället börjar falla samman på allvar. Så rådet får bli att introducera rätt tempo redan från start. Det är nästan komiskt att se de där betygen så här i efterhand, Storytels lyssnare betygsätter med 1-5 stjärnor, och första avsnittet har ett medel på 3,6 någonting, andra 3,8 och sedan når den snabbt upp till över 4 där den sedan ligger konstant för seriens hittills 30 avsnitt.

Hur skriver du dina säsonger? Planerar du allt på förhand, avsnitt för avsnitt, eller får det växa fram efter hand?

– Det växer fram under säsongens gång, även om jag i regel har en tänkt ändpunkt. Jag avundas ibland dem som kan tänka ut och plotta upp sina berättelser i förväg och sedan i princip bara skriva ut dem, men jag har aldrig fungerat så, jag upptäcker de mest dramatiska ögonblicken i mina berättelser först när jag skrivit mig fram till dem. Faktum är att flera av de mest dramatiska vändpunkterna i såväl mina tidigare romaner som i Virus – som fått långtgående konsekvenser för hela berättelsen – har varit rena infall i stunden.

Skulle du säga att det finns vissa typer av berättelser som passar bättre i följetongsform än andra? 

– Jag överbevisas gärna, men tittar man på de runt 30 serier som Storytel Original hittills gett ut så är de som nått störst framgångar mestadels handlingsdrivna spänningsberättelser och feelgood, och inte så många rena deckare. Svart stjärna som gått allra bäst är en sci fi-berättelse, Virus som är tvåa är en undergångsthriller och Byvalla som kommer därefter är feelgood. Det speglar rätt bra hur listan därefter ser ut också, tycker jag.

Vad för slags berättelser passar absolut inte som följetong i ljudboksform?

– Oj, svår fråga. Görs det på rätt sätt kan säkert det mesta fungera. Men långsamma, mer litterära skildringar som vilar mycket på språket eller stämningar har det överlag svårt inom ljudboksvärlden, och än mer så i följetongsformatet, skulle jag tro.

Nu är ju den första säsongen av Virus utgiven som pocket i efterhand, men var det självklart för dig när du planerade den att den skulle berättas i det episodiska formatet?

– Nej, det var det inte. Däremot var Virus alltid tänkt som en handlingsdriven spänningsberättelse som skulle drivas framåt av spännande cliffhangers, så när Storytel kontaktade mig och jag presenterade idén som jag gick och bar på, så var det enkelt för dem att se att den skulle kunna passa deras koncept bra.

Så, vad kan du säga om Virus? Vad handlar den om? Varför ska man lyssna på just den i den breda floden av ljudböcker?

– Jag har ju hintat lite om det i tidigare frågor, men Virus är alltså en dystopisk undergångsthriller som utspelar sig under blott ett par veckor i samband med att ett mycket aggressivt, luftburet virus drabbar först Stockholm och sedan resten av världen. Handlingen kretsar kring några av de yttersta få som visar sig vara immuna mot den dödliga sjukdomen, och deras kamp för överlevnad i en värld som snabbt vänder sig emot dem. Man ska lyssna på just Virus för att den – i all sin rafflande och ofta drabbande action utan möjlighet till andhämtning – bjuder på rätt ovanliga perspektiv och rollfigurer för att vara den här genren. Därtill är det en feministisk berättelse, vilket inte heller hör till vanligheterna.

Blir det en fjärde säsong?

– Absolut, jag sitter och stångas med den nu, planerad utgivning är i början av nästa år. Säsong tre avslutades med en cliffhanger som ställer till det rejält för mig som författare i säsong fyra (självklart var det ett stundens infall…), men jag ska nog lyckas få ihop det.