Rubriken till det här inlägget är redan för lång men skulle faktiskt kunna vara ännu längre. För extra tydlighet skulle den kunna byggas ut till:

”Starta inte något du inte kan avsluta – eller hur du tar till vara på varje uns av dramatik i din berättelse”

Precis, idag ska vi prata lite om alla berättelsers livsblod – dramatiken! Och återigen exemplifierar vi med tv-serien Breaking Bad, inte för att jag gillar att upprepa mig utan för att Vince Gilligan, Breaking Bads skapare, excellerar också i konsten att hålla en kontinuerligt hög spänningsnivå. Det tidigare inlägget i den här serien, som handlar om karaktärsutveckling, hittar du här.

Nåväl, internet är inte stort nog för ett heltäckande blogginlägg om hur man skapar spänning i en berättelse, så i det här inlägget kommer jag fokusera enbart på hur du maximerar din berättelses inneboende dramatik. Vi tar alltså de stora greppen och går inte in på hur man bygger spänning i enskilda scener.

Det enskilt effektivaste sättet att skapa spänning är att skapa anspänning. Och bästa sättet att skapa anspänning är att jobba med planteringar. Och vad är en plantering? Ett klassiskt exempel är Björnen på stranden. Om en film inleds med en scen där ett kärlekspar kysser varandra på en strand så intresserar det biobesökarna i kanske femton, tjugo sekunder. Sedan blir de uttråkade. Men, om vi i klippet innan fått se en raggig grizzlybjörn tassa fram på samma strand kan de få kyssas i flera minuter utan att vi tappar intresset. Vad vi tillfört scenen är fara, vilket skapar anspänning, vilket gör att vi har tittarens/läsarens odelade uppmärksamhet.

Björnen är alltså planteringen och en plantering ska skördas. När ska den skördas? Det skiljer förstås från fall till fall och det är upp till dig som författare att bestämma. Vissa planteringar kan du göra redan i första kapitlet och skörda långt senare, rentav i sista kapitlet. Till exempel, en ung kvinna i det medeltida Sverige genomgår en svår förlossning. Hon förlorar mycket blod och kanske riskerar hon att förlora mer än så? Kanske sitt barn? Kanske sitt liv? Vem vet? Det enda jag vet är att det är dumt att berätta för läsaren hur det går redan i första kapitlet. Håll dem på halster. Den havande kvinnan är kanske din huvudperson och din ambition är att berätta vad som ledde fram till hennes rådande situation. Vem är fadern till barnet? Vem är den välklädde herren som står i skuggan och betraktar förlossning med illa dold avsmak? Som sagt, låt läsaren fundera. Ha inte för bråttom att besvara frågorna du ställer.

Men apropå den där björnen på stranden, den gör nog bäst i att nå fram till det kärlekskranka paret innan första kapitlet är slut, eller allra senast i början av kapitel två.

Men! Det viktigaste av allt är att du faktiskt skördar dina planteringar! Anspänning utan upplösning leder bara till frustration, så låt inte händelserna i din bok förtunnas och bara försvinna. Låt dem göra väsen av sig!

Skrivandets hantverk är sällan så schematiskt och uppenbart att det fungerar att plantera en björn på stranden, och inte alltid kommer faran i form av en ilsken björns käftar; den kan lika gärna komma i en otrohetsaffär där en kanalje till karl bedrar sin fru med hennes bästa vän.

Och det är nu vi börjar närma oss det väsentliga i det här resonemanget.

Om du lägger in otrohetsscenen bara för att visa vilken gris mannen är, då går du miste om så mycket dramatiskt stoff. Läsaren kommer förvänta, ja nästan kräva att otroheten upptäcks och att mannen och väninnan konfronteras. Att vara med när tumskruvarna dras åt och se konfrontationen komma allt närmre bygger förväntan. Och återigen, dra ut på det. Har du byggt upp din berättelse på rätt sätt är det här bara en av flera trådar du har igång samtidigt, så det finns ingen anledning att stressa.

Gå igenom scenerna i ditt manus och fundera på vilka du kan gå vidare med. Finns det möjligheter till dramatisk fördjupning? Begrav latmasken och skriv om, för det är nu det riktigt magiska händer; situationer föder nya situationer och om du någonsin haft problemet ”vad ska hända härnäst?” kommer du märka att du snart har fler uppslag än du kan använda.

Är det här självklarheter? Ja, när det skrivs så här, svart på vitt, men är det här något som efterföljs med samma självklarhet? Nej, långt ifrån. I ett kommande blogginlägg ska jag ta upp ett exempel på motsatsen. En tv-serie som började urstarkt, som startade upp så mycket, som visade så mycket potential men i slutändan knappt lyckades leverera något alls; bara för att visa hur lätt det är att gå vilse i sin egen berättelse.

Ett kort instick är på sin plats här. Vi skriver böcker så varför fortsätter jag att tjata om tv-serier? Av två anledningar: berättartekniskt har tv-serier mycket gemensamt med romanbygget, men det är också lättare att diskutera och exemplifiera med ett stycke populärkultur många känner till. Men, jag lovar, jag ska använda fler böcker i mina framtida blogginlägg. Scouts honor …

Men hur fungerar det här i praktiken då, i Breaking Bad, som vi valt att upphöja till föredöme? Exemplen är för många för att räknas upp men några saker sticker ut och går bortom det man brukar se (och läsa). I en scen, i säsong två, tillverkar Walter White en liten mängd av nervgiftet ricin. Det planerade lönnmordet som ricinet tillverkades för blir aldrig av och Walter gömmer istället giftet bakom plastkåpan till ett eluttag i sitt hem. Tre år senare (!), i seriens sista säsong återvänder han till huset som nu är utdömt och vandaliserat och skruvar loss kåpan och plockar fram ricinet som spelar en avgörande roll i Walters minnesvärda hämndorgie som utgör upplösningen på Breaking Bad. Inget går till spillo i den här serien. Varje obetänkt handling leder till motreaktioner, alla försök till dubbelspel får oanade konsekvenser.

Men inte på en gång.

Det är viktigt att poängtera.

De här händelserna kan ligga och puttra som allt mer explosiva surdegar tills det är lämpligt för dem att brisera. Och lämplig tidpunkt är, som alltid, där de får störst effekt.

När vi ändå är inne och pratar om bomber och brisader tänkte jag passa på att släppa en visdom som någon smartare än mig formulerat (kommer dock inte ihåg vem). Action är inte spännande. Action är resultatet av spänning. Det som skiljer action från spänning är följande:

Action: En bomb exploderar på ett kafé. Skrik och larm. Många dör.

Spänning: Vi ser någon aptera en bomb, sätta timern på 20 minuter, stoppa ner bomben i en väska och sedan lämna den på ett kafé.

Med få undantag – sträva alltid efter spänning framför action. Och ja, planteringen av bomben på kaféet är en plantering också i litterär bemärkelse.

Ett annat exempel på hur inget kastas bort i Breaking Bad är konflikten i säsong två där Walters kumpan, Jesse Pinkman, skaffar en flickvän som blir girig och föreslår att de ska pressa Walter på pengar. Slitningarna och dramatiken kring Jesse, Walter och flickvännen är många och avslutas först när sagda flickvän dör i en överdos. Kruxet? Hon dör i sängen bredvid den sovande Jesse och Walter, som gjort inbrott hos Jesse för att stjäla hans lager metamfetamin, står vid sängens fotända och ser henne dö, utan att ingripa.

Senare är han förstås där och tröstar Jesse och beter sig allmänt skenheligt för att reparera skadan som skett mellan dem. Det finns därefter några tillfällen där Walter är på väg att berätta och tittaren sitter med andan i halsen, men han gör det inte. I alla fall inte då. Han berättar först i sista säsongen när allt redan rasat mellan de två och Jesse släpas bort av ett rivaliserande gäng som jobbar för Walter. Det är en sista verbal smocka, det värsta fuck you Walter kan uppbåda i den upptrissade situationen och vi som tittare inser, med viss bitterhet, att vi kan sluta hoppas på någon form av försoning mellan Walter och Jesse.

Sedan kan man också gå för långt, och det är något som Breaking Bad också lyckas med. Jesses flickvän som dör av överdosen är dotter till en man som Walter tidigare pratat med i en bar. Pappan i fråga klarar inte av förlusten av dottern och har en minst sagt dålig dag på jobbet vilket får ödesdigra konsekvenser eftersom han inte jobbar som bagare, rörmokare eller brevbärare – utan som flygledare. Två plan krockar i luften och sänder vrakdelar över halva Albuquerque, bland annat över Walters hus (en scen som använts som en plantering i flera föregående avsnitt). När Walter till kvällsnyheterna ser porträttbilden på flygledaren känner han igen honom och förstår att han har en del av skulden i flygplanskraschen. Hade han ringt 911 när flygledarens dotter fick sin överdos hade hon kanske kunnat räddas.

Hmm, ja. Här har den gode Vince Gilligan verkligen vridit den dramatiska disktrasan torr, men för min del balanserar den här händelsekedjan på gränsen till det osannolika, och trillar till slut över på fel sida. Tycke och smak, antar jag men det finns något att lära av det här också, hellre riskera att göra för mycket än att göra för lite. Hellre att läsaren spänner läpparna en gång och tänker men, hallå! än att hela boken blir en fadd soppa utan minnesvärda konflikter. Så, vrid trasan torr bara!