Kommer du ihåg att jag skrev några inlägg för några veckor sedan som handlade om vad en författare kan lära sig av serien Breaking Bad? Ja? Ett av inläggen, ”Starta inte något du inte kan avsluta”, handlade om betydelsen av att skapa förväntan, låta läsaren vänta och sedan belöna dem rikligt. Breaking Bad är ett lysande exempel på hur man bäst kramar varje uns dramatik ur sin story, men ibland är det inte de bra exemplen man lär sig mest av, utan de dåliga.

Och för ett exempel på dålig historieberättande vänder vi oss till Penny Dreadful, ett skolexempel på hur snabbt allt kan rasa när man börjar fuska och ta genvägar.

Även om du inte sett Penny Dreadful kommer du ha nytta av det här blogginlägget. Planerar du att se serien framöver är det dags att sluta läsa nu, för härifrån och framåt blir det spoilers galore!

Så, vad är Penny Dreadful? Jo en stämningsfull, bitvis fantastisk liten skräckserie som utspelar sig i 1800-talets London. Alla den viktorianska erans stora litterära karaktärer är på plats. Vi pratar Frankenstein, Dorian Gray, Dr Jekyll och Mr Hyde, Dracula, van Helsing och många fler. Det är mörkt och gotiskt, bitvis brutalt och ofta vackert. Karaktärerna är mångbottnade och flera av skådespelarna gör sina livs prestationer. Till och med Josh Hartnett är intressant!

Så varför faller allt platt?

Därför att manusförfattaren till Penny Dreadful, John Logan, startar upp betydligt mer än han i slutändan klarar att avsluta.

Ett exempel, Josh Hartnetts karaktär, Ethan Chandler, är i början av serien en arketypisk revolverman från Texas som av olika anledningar hamnat i London. Han förälskar sig i en prostituerad kvinna, Brona, som dör av lungsot. Eller, dör och dör, hon får god hjälp på traven av Victor Frankenstein som behöver hennes kropp för sina experiment. Han  kväver henne med en kudde och återupplivar hennes lik, och eftersom Victor Frankenstein är en blyg pojke med begränsad erfarenhet av kvinnor förälskar han sig snart i sin egen skapelse och döper om henne till Lily. Till saken hör att Victor Frankenstein och Ethan Chandler är vänner. Vad man som tittare undrar, förfasar sig över (och absolut ser fram mot) är vad Ethan ska göra när han inser att hans kompis mördat och återuppväckt hans flickvän, och nu paraderar runt med henne på stan till allmän beskådan?

Saken är den att jag fortfarande undrar, för nämnda scen dyker aldrig upp. Faktum är att från och med det att Ethan lämnar Bronas sjuksäng ser han henne inte igen under resten av serien. Logan dukar bordet, gör allt rätt, men istället för att leverera den här högoktaniga scenen så startar han istället en helt meningslös sidohandling där Brona/Lily ska starta revolution tillsammans med Dorian Gray och ta över världen.

Tar de över världen? Nej.

Gör de ens ett seriöst försök att ta över världen? Tveksamt.

Har den här sidohandlingen något alls att göra med huvudstoryn? Inte ett smack.

Det här är ett mönster som återupprepas hela tiden i Penny Dreadful. Huvudhandlingen genererar spännande händelser och upplägg, men istället för att stärka huvudhandlingen spinner de iväg till helt egna historier som inte har något med varandra att göra. Och ingen av dem stiger mot någon form av klimax. De ebbar bara ut.

Vad det här är, mina damer och herrar, är riktigt dåligt historieberättande.

Det märkliga är att om du frågat mig vad jag tyckte om Penny Dreadful innan jag sett sista avsnittet skulle jag svarat att jag älskade serien och sedan propsat på att du skulle se den själv. Ja, jag skulle nog till och med tvingat dig med milt våld.

Allt faller således med sista avsnittet. Fram tills dess har man litat på att Logan vet vad han gör och att han har en långsiktig plan för att föra samman storytrådarna igen, och låta dem berika varandra och skapa nya spännande situationer. Men, det fanns uppenbarligen ingen masterplan för Penny Dreadful, och allt rasar samman.

Ända sedan första avsnittet har vi fått upprepat för oss att Vanessa Ives, seriens huvudkaraktär, är född till att bli Lucifers brud. När hon ger sig till honom kommer världen att gå under och Vanessa, som i grunden vill tro att hon är god, kämpar mot sitt öde med hjälp av sin kristna tro. Hennes livs kärlek är Ethan Chandler som utöver att vara ett snyggt fejs också är Lupus Dei, en varulv skickad av Gud för att skydda Vanessa mot ondskans makter. Endast Lupus Dei kommer kunna hindra Lucifers härskaror från att ta över jorden. Så lyder profetian och när den slår in i seriens sista säsong är det upp till bevis för vargpojken.

Läget är alltså förtvivlat; Vanessa har fallit offer för ondskans makter och har blivit vampyriserad, men i ett sista försök att rädda mänskligheten stormar våra hjältar ondskans näste och spöar vampyrer på löpande band. Och var är Guds varg när detta sker? Han smyger fram på egen hand genom kloakerna, smyger vidare uppför en trappa där han till slut hittar Vanessa, blek och långtandad. Och det är nu det ska ske, det är nu Gud ska bryta ondskan makt via sitt verktyg, Lupus Dei, precis som den tusenåriga profetian förutspått. Så vad händer? Jo, efter att Ethan har gråtit en skvätt skjuter han Vanessa i magen med sin Smith & Wesson. Vanessa dör med en suck, ondskans makt är bruten och serien är slut.

Är det här ett tillfredsställande slut?

Absolut inte.

För att Vanessa dör?

Har inte med saken att göra.

Det som däremot har med saken att göra är att Lupus Dei inte är det minsta Lupus när han tar sig in i ondskans näste. Han är bara en helt vanlig kille med pickadoller som smyger uppför en trappa, inte mer än den arketypiska revolverman han var när serien började. Fajten tar hans kompisar hand om. Han är också en helt vanlig kille när han fattar det tuffa beslutet att döda kvinnan han älskar. Så … vad spelade varulvsgrejen för roll i allt det här? Guds varg och allt det där?

Ingenting.

Hela den imponerande och detaljerade mytologi John Logan skapat kring karaktärerna Vanessa Ives och Ethan Chandler visar sig i slutändan inte ha någon betydelse alls. Vilken kille eller tjej som helst med en revolver hade kunnat göra vad Ethan gjorde, och där faller ridån, i dubbel bemärkelse.

Så, när du skriver, se till att du avslutar det du påbörjar. Låt varje beslut du fattar vara noga övervägt så att dina läsare inte känner sig lurade när de väl stänger boken. Författare som planerar sin historia innan de börjar skriva kommer inte ha det här problemet, men tillhör du de organiska författarnas skara finns anledning att se upp. Om du märker att du hamnat fel och inser att du inte kan avsluta det du påbörjat – skriv om. Det kan innebära mycket jobb men du måste ändå göra det för det finns ingen större grop du kan gräva åt dig själv än att tro att läsarna glömt den där intressekroken du slängde ut tvåhundra sidor tidigare, för det har de inte gjort. Faktum är att läsare har väldigt bra minne, minst lika bra som ungar som blivit lovade godis på lördag. Så har du gett dem ett löfte, se till att hålla det.