Det här med perspektiv – populärt kallat POV efter engelskan Point of View – kan förefalla bedrägligt enkelt vid en första anblick, men tyvärr är det allt annat än så. Till och med etablerade experter får det om bakfoten ibland, vilket jag ska visa i det här inlägget.
skrivtips
Featured
Här är skräporden du bör ta bort i ditt manus
Det finns ord där ute som på ytan ser ut som vilka andra ord som helst, men det är de inte. De är ogräs och håller du dem inte i schack kan de få hela ditt manus att växa igen. Du vill inte att läsarna ska behöva hugga sig fram med machete för att komma fram till det väsentliga. Här är orden du bör låta falla offer för macheten innan du ens tänker tanken att skicka in till förlag. Continue reading
Några ord om miljöer och användandet av adjektiv
Hej igen, kära läsare. Idag tänkte jag bjuda på ett av kursbreven från min distanskurs Att skriva en roman. Det är det nionde kursbrevet av tio och vi har därmed lämnat det mesta av de tunga grejerna bakom oss. Istället för struktur och scenkonstruktion jobbar vi med de mer njutningsbara delarna av skrivprocessen, de som rör stil och disposition. Så hammaren och sågen åker tillbaka ner i verktygslådan och istället tar vi fram den lilla penseln.
Ämnet i fråga för kursbrev 9 är miljöer (och till viss del bruket av adjektiv). Continue reading
Vad en författare kan lära sig av Breaking Bad – Del 2: Starta inte något du inte kan avsluta
Rubriken till det här inlägget är redan för lång men skulle faktiskt kunna vara ännu längre. För extra tydlighet skulle den kunna byggas ut till:
”Starta inte något du inte kan avsluta – eller hur du tar till vara på varje uns av dramatik i din berättelse” Continue reading
Vad en författare kan lära sig av Breaking Bad – Del 1: Karaktärsutveckling
Jag ska inte ljuga och säga att du måste ha minnesvärda och flerdimensionella karaktärer i dina böcker för att lyckas som författare. Da Vinci-koden är ett talande exempel. Robert Langdon är knappast en minnesvärd karaktär och han utvecklas inte det minsta från bokens början till dess slut. Da Vinci-koden är enbart plot, och visst, med en tillräckligt bra grundidé fungerar det. Men hur många av er som läst Da Vinci-koden har känt behovet att läsa den igen? Inte många, skulle jag tro, för det är inte historien man återvänder till, utan karaktärerna.